Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Operan väjer för frågornas svärta

Foto: Maximilian Mellfors
Foto: Maximilian Mellfors
Foto: Maximilian Mellfors.
Foto: Maximilian Mellfors

Den fria gruppen Kamraterna gör uppskruvad opera av Roland Schimmelpfennigs pjäs om grymhet.

Axel Englund hittar scener där lättsamhet och fasa smälter samman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När Antoine Artaud fantiserade om en grymhetens teater var det inte främst sceniska gestaltningar av tortyr och död han tänkte på, utan en mer grundläggande grymhet i tillvaron. ”Det är medvetandet”, skrev han, ”som ger utförandet av varje handling i livet dess blodfärg, dess grymma nyans, eftersom det säger sig självt att livet alltid innebär någon annans död”. 

Denna insikt står i centrum för Roland Schimmelpfennigs pjäs ”Idomeneus” från 2008, som nu sätts upp på Folkoperan i ett gästspel av operagruppen Kamraterna och barockensemblen Rebaroque. Stycket ackompanjeras dessutom av brottstycken ur Mozarts opera från 1781, baserad på samma myt.

Idomeneo, vars flotta drabbas av en storm när de återvänder från det trojanska kriget, räddar sitt liv genom att lova Poseidon att offra den första levande varelse han ser vid hemkomsten. Överlevnad till priset av död, alltså – inget konstigt för en krigarkung, men den som möter honom på stranden är hans egen son Idamantes. Schimmelpfennig tar fasta på det antika dramats kör: skådespelarna gestaltar inte var sin person, utan väver en kollektiv fantasi, rättar varandra, spekulerar, för historien vidare i olika riktningar, går in i rollerna och ut igen.

Just därför fungerar det så bra när Mozarts arior och ensembler vävs in: de utgör ytterligare röster med egna perspektiv på ett skeende som aldrig helt blir fastställt. Alla sångarna – Adam Frandsen, Sibylle Glosted, Ulrika Skarby, Ingrid Berg och Markus Schwartz – är dessutom utmärkta i genren. Mellan 1700-tal och nutid medlar små bitar av nyskriven scenmusik signerad Jonas Dominique – lite orosstämning, lite medelhavsmässig folkklang, lite recitativ till Schimmelpfennigs text över mozartsk harmonik. Allt spelas välavvägt av Rebaroque, även om jag tycker att de stormigare passagerna hade mått bra av både högre tempi och mera klangligt bett.

Det både börjar och slutar med att en sångare sätter en klunk vatten i vrångstrupen som ett mikroskopiskt eko av den massiva drunkningsdöden.

Schimmelpfennigs text, förtjänstfullt översatt av Birgitta Prejborn, rymmer avgrunder av mörker: det är en mardröm som långsamt växer fram ur skulden över att ha överlevt. Men Kamraternas föreställning, regisserad av Sara Ribbenstedt, tycks oftast vinnlägga sig om att avväpna dramat genom distans och lättsamhet. Det både börjar och slutar med att en sångare sätter en klunk vatten i vrångstrupen som ett mikroskopiskt eko av den massiva drunkningsdöden. Scenografen Nina Fransson kantar scenen med dricksvattenbehållare, som en kastrerad nutida kontorsvariant av antikens kolonner. 

Spelet är ofta uppskruvat och ger intryck av att väja för frågornas svärta. Det är som om den mytiska grymhetens tyngd som ligger under orden inte får nå ut. Men i enstaka scener smälter ändå lättsamhet och fasa samman, som när vi får höra Alexander Ohakas svettigt nervösa berättelse för Idomeneo om ett monster som kommit till Kreta: en varg med kalvfötter som säger sig vara kungens son. 

Under tiden går Skarby omkring och nynnar på Elettras ”Idol mio”, en kärleksaria till Idamantes. Hon tystnar abrupt när vargakalven säger sig gå under just detta namn och ber sin far att döda mannen som utgett sig för att vara Idamantes. 

Här skiner ångesten igenom spelets spexiga yta, som om komikens försvarsmekanismer vore på väg att bryta samman, och sammanflätningen av opera och teater kommer till sin rätt. Denna sorts innovativa musikdramatik har en enorm potential och jag gläder mig åt att se Kamraterna utforska den vidare framöver. 


Opera

IDOMENEOS

Regi Sara Ribbenstedt

Idé och konstnärlig rådgivare Dan Turdén

Musikalisk ledning Maria Lindal

Svensk översättning Birgitta Prejborn

Scenograf och kostym Nina Fransson

Ljusdesign William Wenner

Producent Rebaroque Magda Boreson

Producent Kamraterna Daniel Szpigler

Med Adam Frandsen, Sibylle Glosted, Ulrika Skarby, Ingrid Berg, Markus Schwartz, Morten Løvstrøm, Alexander Ohakas, Luiza Stanescu, och Julia Gumpert

Rebaroque

Kamraterna/Folkoperan, Stockholm

Speltid 


Av Axel Englund

Axel Englund är författare och kritiker på Expressen Kultur



Lunch med Montelius: ”Förgå sig i natten”

https://embed.radioplay.io?id=101010&country_iso=se

PODCAST. Om Martina Montelius medverkan i dokumentären ”Prize of silence” och om priset för att såga Frostenson på Expressens kultursida 1998.