Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ondskan finns inom kvinnorna själva

Ensemblen i ”Markisinnan de Sade”.Foto: BENGT WANSELIUS
Foto: OLLE SPORRONG

De enda fröjderna som ges är virtuella.

Ulrika Kärnborg hittar ”Markisinnan de Sade” på Dramatens digitala scen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Efter flera veckors isolering börjar något hända. 

Istället för att känna mig rastlös märker jag hur lugnet sprider sig i kroppen. Med allt socialt liv satt på paus är de enda fröjderna som bjuds virtuella, och de visar sig vara oväntat många. 

Särskilt pest och teater hör ihop på något sätt. Den röda tråden går genom historien: Även under Elisabet den I:s tid stängde Londons teaterhus när pestepidemier skördade fler än 30 dödsfall i veckan. William Shakespeare skrev några av sina bästa pjäser i karantän.

Dramatens digitala plattform hittar jag Ingmar Bergmans tv-uppsättning från 1992 av Yukio Mishimas pjäs ”Markisinnan de Sade”. En riktig undergångspjäs. Jag minns den som en överjordiskt skön upplevelse med Stina Ekblad i huvudrollen som Markis de Sades bedragna hustru, Renée, helt klädd i frasande karmosinrött, blodet och revolutionens färg.  

Bara Stina Ekblad förstår instinktivt; hon löper linan ut och gestaltar markisinnan som en fullblodsmasochist.

Då kändes det feministiskt djärvt att låta sex kvinnliga skådespelare dominera i ett kammarspel om sadomasochism, moral och klasskamp. Mishima låter Markis de Sade, den franska revolutionens mest ökända libertarian, stå i centrum för kvinnornas samtal om lastbarhet och dygd, trots att han själv aldrig dyker upp på scenen. Det gör knappast att pjäsen klarar Bechdel-testet, men frågorna den ställer är intressanta. Behöver passionen ett objekt för att existera? Behövs Mannen?

När jag nu ser om den slås jag i stället av hur tappert Bergman kämpar, inte för att lyfta fram, utan för att maskera Mishimas obehagliga budskap om förnedringens och underkastelsens nödvändiga extas. Det är fegt. Bara Stina Ekblad förstår instinktivt; hon löper linan ut och gestaltar markisinnan som en fullblodsmasochist med stigande maktambitioner. En av vår tids allra mest självlysande rollprestationer.

Synd, tycker jag dock, att Ingmar Bergman klippte in bilder av atombombsmolnet över Hiroshima mot slutet, liksom för att lägga en rationell, modern hinna över de medeltida ohyggligheterna i form av gisslade jungfrur, svarta mässor och barnoffer som beskrivs i texten.

För ondskan i ”Markisinnan de Sade” behöver inte teknologin för att bli synlig. Den finns inom kvinnorna själva.

 

 

 

Ulrika Kärnborg är medarbetare på Expressen Kultur.