Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ömhet, vansinne och bitterhet på Folkoperan

Tessan-Maria Lehmussari. Barnen: Therese Bergknut, Oskar Su, Nelma Kollberg, Matheo Lindberg Vivien.
Foto: Nadja Sjöström
Axel Englund.
Foto: STOCKHOLMS UNIVERSITET

De sexton sångerna i Robert Schumanns klassiska ”Dichterliebe” härstammar från en ljus majvecka 1840. 

Axel Englund är på plats för att se Folkoperans omtolkning av sångcykeln. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I februari 1854 föll Robert Schumanns psyke samman i vad som misstänks ha varit tertiär syfilis. Hustrun, pianisten Clara Schumann, beskrev i sin dagbok hur han klagade över fasansfulla gehörstörningar: i huvudet ljöd änglaröster, demonskrin och hela stycken med full orkester. Några veckor senare försökte han dränka sig i Rhen, men räddades och lades in på en psykiatrisk klinik i Endenich där han vårdades för vanföreställningar fram till sin död drygt två år senare.

Från en ljusare tid i parets liv härstammar cykeln ”Dichterliebe”: sexton sånger som skrevs under en majvecka 1840, några månader innan de gifte sig. Det är detta verk, bland Schumanns oftast framförda, som står i centrum när Tobias Theorell på Folkoperan sätter upp en dramatiserad fantasi kring Claras enda besök på kliniken, två dagar innan Roberts död (hon hade inte fått komma tidigare, eftersom det antogs att nervpåfrestningen kunde försämra hans tillstånd).

Men musiken är inte bara Schumanns. Den tyske tonsättaren Christian Jost har gjort en komponerad tolkning i samma anda som Hans Zenders version av Schuberts ”Winterreise”. Här ligger skavande borduntoner under oroligt upprepade figurer, medan marimban dunkar i sitt lägsta register som tunga hjärtslag i mörkret. I denna högst nutida klangvärld leder Marit Strindlund Kammarensemblen, medan Schumanns sånger framträder som hörselhallucinationer ekande ur depressionens avgrund. 

Kärlekens ljuva sagodrömmar frammanades för att ständigt upplösas och avslöjas som illusioner.

Den nutida musikens återblick på det förflutna speglar också en central impuls i Heinrich Heines dikter, här översatta med varierande resultat av Carin Bartosch Edström. Det ”Lyriska intermezzo” från vilket Schumann hämtade sitt textunderlag hade redan ett distanserat förhållande till romantiken. Kärlekens ljuva sagodrömmar frammanades för att ständigt upplösas och avslöjas som illusioner, en ironi som Schumann också gestaltade musikaliskt. 

På Folkoperan blir Schumann, vars enda opera ”Genoveva” sällan når scenen, verkligen till musikdramatik. Sångcykelns annars så intima röst fördelas mellan Roberts tenor (Adam Frandsen), Claras sopran (Tessan-Maria Lehmussaari) och en barnensemble (Therese Bergknut, Nelma Kollberg, Matheo Lindberg Vivien och Oskar Su) i ett kammardrama med lika delar ömhet, bitterhet och vansinne.

Tessan-Maria Lehmussari, Adam Frandsen, Marit Strindlund och KammarensembleN.
Foto: Nadja Sjöström

Till skillnad från sångare och ensemble är regin inte helt övertygande. När Clara sjunger ”Ich grolle nicht” (i Bartoschs översättning ”Jag härdar ut”) medan hon slamrar med stolar i passiv-aggressivt städningsraseri drunknar de musikaliska detaljerna. Och kunde inte dubbelexponeringen av sångdramat och den schumannska biografin fått vara en suggestiv antydan i stället för ett inhamrat faktum? 

Men den musikaliska behållningen är ändå avsevärd, och när spelet i stället präglas av återhållen intensitet, som i ”Hör jag den rara visan”, blir det även sceniskt kraftfullt. Kongeniala är också barnrösterna i ”En gosse älskar flickan” och ”Ur gamla sagor”, som lyhört framhäver musikens parodiska naivitet à la ringdans och visa.

En frapperande detalj i Josts bearbetning är det ändrade slutet: Schumanns längtansfulla efterspel kommer redan efter den tionde sången och stycket avslutas i stället med en rad som klippts bort ur den näst sista dikten. Hos Bartosch: ”Hjärtat kan slippa plågas, min själ kan slippa fri”. Ångestdramat landar därmed i förlösning och försoning. På Folkoperan understryks detta av ett cirkulärt återvändande till den första sången, ”Hur underbar var inte maj”, som Lehmussaari sjunger i Schumanns egen version för piano: demonernas röster har tystnat och det ljusa försommarminnet får sista ordet. 


Scenkonst

DICHTERLIEBE

Musik Christian Jost, baserad på Robert Schumanns ”Dichterliebe”, Op.48 Orkesterarrangemang Christian Jost

Text Heinrich Heine, övers. Carin Bartosch-Edström

Dirigent Marit Strindlund

Regi Tobias Theorell

Ljus Moltas Gabrielsson

Mask Therésia Frisk

Kostym Cilla Borg

Medverkande Adam Frandsen, Tessan-Maria Lehmussaari, Therese Bergknut, Nelma Kollberg, Matheo Lindberg Vivien, Oskar Su samt Kammarensemblen

Folkoperan

Speltid 1.05 t. 


Tillgänglig för digital streaming 1-30 juni.


Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020)