Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Om målet är att mjölka Ferrante så funkar det

Maja Rung och Ruth Vega Fernandez i ”Min fantastiska vännina”. Foto: Sören Vilks.
Ur ”Min fantastiska väninna”. Foto: © Sören Vilks.Detta fält får inte ändras elle
Ruth Vega Fernandez och Peter Gardiner i ”Min fantastiska väninna”. Foto: Sören Vilks.
Hanna Nordenhök. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Ferrantes fyra romaner har blivit nästa fyra timmars teater.

Hanna Nordenhök ser dramatiseringen av ”Min fantastiska väninna”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION.  För några år sedan skrev Leif Zern i DN en dräpande kritik av den instrumentella teaterestetik som i publikfriande syften vurmar för romanadaptationer på scen. Ett fenomen som i själva verket, tyckte Zern, lojal med specificiteten hos den konstform han älskar, bara döljer den samtida teaterns dåliga självförtroende. 

Att se April De Angelis nästan fyra timmar långa dramatisering av Elena Ferrantes exempellöst framgångsrika Neapelkvartett om de två väninnorna Lenú och Lila aktualiserar med all önskvärd tydlighet Zerns kritik – en kritik som går att förstå som en sorgesång över en scenkonst där ängsliga tendenser till marknadsanpassning trubbar av de konstnärliga verktygen, samtidigt som den inte alltid har rätt. 

Njöt av HBO-serien

Det finns till exempel en väsentlig skillnad mellan Stadsteaterns ”Min fantastiska väninna”, i regi av biträdande scenkonstchefen Maria Sid, och Pernilla Augusts uppsättning av Karen-Maria Billes dramatiserade version av Linn Ullmans vackra roman ”De oroliga”. Augusts uppsättning och Billes text tillför romanen nya dimensioner, såsom den mer försonande skildringen av mamman och den nya, liksom polyfona, rumslighet iscensättningen ger åt romantextens skiktade minnesarbete.

Också för en fullkomligt oinbiten Ferranteläsare som jag själv, men som dock njöt av HBO-versionen i fulla drag på just det sätt man njuter av en välgjord tv-serie, blir det uppenbart att det inte går att komma ifrån att en så episk berättelse som Ferrantes inte är gjord för scenen. 

Det spelar liksom ingen roll att Ruth Vega Fernandez och Maja Rung båda gör strålande insatser som de två fantastiska väninnorna. Liksom att flera av de stödjande skådespelarna i ensemblen, alla växlande mellan flertalet roller, är underbara: Sandra Medina, Pablo Leiva Wenger, Matilda Ragnerstam

Fungerar inte

Problemet ligger, återigen, i att en berättelse utsträckt över fyra romaner, där så mycket hänger på personporträttens fördjupning över tid parallellt med den 1900-talshistoriska och sociala inramningen, helt enkelt inte fungerar som teaterpjäs. Det andfådda intryckandet av alltför många karaktärer, alltför utdragna händelseförlopp i ett enda sceniskt flöde, går bara att stå ut med om man har en referens: romanerna alternativt tv-serien. 

Det bygger med andra ord på igenkänning av gestalter och miljöer som redan fördjupats – fast någon annanstans. Så blir också den här föreställningens skäl, och grundproblem, uppenbart. De Angelis dramatisering är framför allt en avknoppning på, och ett sätt att mjölka, Ferrantefenomenet på än mer publik, än mer läsare, ytterligare konsumtion. Och som sådan kommer den också att lyckas. 

 

Teater

Min fantastiska väninna

Baserad på en romansvit av Elena Ferrante

Dramatisering av April De Angelis

Översättning Johanna Hedenberg

Regi Maria Sid

Scenografi Zofi Nilsson Lagerman

Kostym Liv Pettersson

Ljus Sofie Gynning

Mask Anna Jensen Arktoft och Rebecca Afzelius

Koreografi Catharina Allvin

Kulturhuset Stadsteatern, Årsta Folkets hus Teater

Speltid 3.45 t.

 

Hanna Nordenhök är kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är den nya akademiledamoten Eric M Runesson, som avslöjar detaljer i förändringsarbetet. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!