Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ny musikal djupdyker i kvantfysikerns familjeliv

Vanna Rosenberg och Helen Sjöholm. Foto: Sören Vilks.
Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg. Foto: Sören Vilks.
Magnus Roosmann och Helen Sjöholm. Foto: Sören Vilks.
Emma Broomé, en lysande Liz. Foto: Sören Vilks.

”Hugh och Nancys skilda världar” handlar om att härda ut i en dysfunktionell familj.

Gunilla Brodrej ser en ny musikal på Dramatens Elverket.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MUSIKAL | RECENSION. ”Mad men” är en sliten referens, men leder tankarna i rätt riktning om man vill bilda sig en ungefärlig uppfattning om var ”Hugh och Nancys skilda världar” rör sig. Den självupptagne kvantfysikern Hugh Everett (Magnus Roosmann) visar sig vara en lika god kålsupare som de driftstyrda reklamarna i den populära och deprimerande serien om det ojämlika 1960-talet. Lägg till det Helena Granströms roman ”Standardmodellen” om de märkliga männen vid en namnlös fysikinstitution på Stockholms universitet. 

Men i det här fallet utspelar sig allting inom hemmets fyra väggar. I den dysfunktionella familjens sköte.

Geniet tar fokus

Everetts geni och behov överskuggar allt medan hans fru, spelad i dubbel upplaga av Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg, försöker finna sin roll och mening som annat än som assistent till mannens karriär och livsprojekt. Barnen håller sig undan. Dottern Liz, hudlöst spelad av Emma Broomé, rejsar obönhörligt mot undergången. 

Om detta familjeöde har Lars Rudolfsson skrivit en musikal på Dramatens Elverket (som snarare borde kallas teater med musik). Den jazziga musiken är komponerad av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander. Sjöholm och Rosenberg är utmärkta båda två, vokalt och sceniskt, men det är nåt med sångerna som gör att de inte riktigt tillåts äga och gestalta materialet dynamiskt. Det står nåt svårt i vägen som har med den melodiska känslan att göra. Fraserna mer utstansade än uttrycksfulla.

Finna en själsfrände

Det finaste med föreställningen är hur dessa kloner, Nancy och Nancy, gestaltar allas vår önskan att finna en själsfrände, någon som ser en och förstår en. Rörande prydligt klädda av Kersti Vitali både älskar man och ömkar dem – Nancys existentiella vilsenhet är tidlös. Den listiga vridscenen, signerad John Engberg, badar i Linus Fellboms liksom tobaksbruna ljus och bakgrundsmusiken har samma rökiga stämning. 

De teoretiska resonemangen är lite för långrandiga för min smak och helhetsupplevelsen är intressant, men inte fängslande. 

 

MUSIKAL

Hugh och Nancys skilda världar

Av Lars Rudolfsson efter en bok av Peter Byrne

Musik av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander

Scenografi John Engberg

Ljusdesign Linus Fellbom

Musik Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander

Musiker Susanna Risberg, Niklas Barnö, Edvin Nahlin

Kostym Kersti Vitali Rudolfsson

Mask och peruk EvaMaria Holm, Mimmi Lindell

Elverket, Dramaten

Speltid 2.55 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan syns Livepodden av Lunch med Montelius på Teater Brunnsgatan 4.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!