MUSIKAL | RECENSION. ”Mad men” är en sliten referens, men leder tankarna i rätt riktning om man vill bilda sig en ungefärlig uppfattning om var ”Hugh och Nancys skilda världar” rör sig. Den självupptagne kvantfysikern Hugh Everett (Magnus Roosmann) visar sig vara en lika god kålsupare som de driftstyrda reklamarna i den populära och deprimerande serien om det ojämlika 1960-talet. Lägg till det Helena Granströms roman ”Standardmodellen” om de märkliga männen vid en namnlös fysikinstitution på Stockholms universitet.
Men i det här fallet utspelar sig allting inom hemmets fyra väggar. I den dysfunktionella familjens sköte.
Geniet tar fokus
Everetts geni och behov överskuggar allt medan hans fru, spelad i dubbel upplaga av Helen Sjöholm och Vanna Rosenberg, försöker finna sin roll och mening som annat än som assistent till mannens karriär och livsprojekt. Barnen håller sig undan. Dottern Liz, hudlöst spelad av Emma Broomé, rejsar obönhörligt mot undergången.
Om detta familjeöde har Lars Rudolfsson skrivit en musikal på Dramatens Elverket (som snarare borde kallas teater med musik). Den jazziga musiken är komponerad av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander. Sjöholm och Rosenberg är utmärkta båda två, vokalt och sceniskt, men det är nåt med sångerna som gör att de inte riktigt tillåts äga och gestalta materialet dynamiskt. Det står nåt svårt i vägen som har med den melodiska känslan att göra. Fraserna mer utstansade än uttrycksfulla.
Finna en själsfrände
Det finaste med föreställningen är hur dessa kloner, Nancy och Nancy, gestaltar allas vår önskan att finna en själsfrände, någon som ser en och förstår en. Rörande prydligt klädda av Kersti Vitali både älskar man och ömkar dem – Nancys existentiella vilsenhet är tidlös. Den listiga vridscenen, signerad John Engberg, badar i Linus Fellboms liksom tobaksbruna ljus och bakgrundsmusiken har samma rökiga stämning.
De teoretiska resonemangen är lite för långrandiga för min smak och helhetsupplevelsen är intressant, men inte fängslande.
MUSIKAL
Hugh och Nancys skilda världar
Av Lars Rudolfsson efter en bok av Peter Byrne
Musik av Mats Gustafsson och Per-Åke Holmlander
Scenografi John Engberg
Ljusdesign Linus Fellbom
Musik Mats Gustafsson, Per-Åke Holmlander
Musiker Susanna Risberg, Niklas Barnö, Edvin Nahlin
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Mask och peruk EvaMaria Holm, Mimmi Lindell
Elverket, Dramaten
Speltid 2.55 t.
Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.
I tv-spelaren ovan syns Livepodden av Lunch med Montelius på Teater Brunnsgatan 4.
