TEATER | KRÖNIKA. Efter några år i karantän blev den danska Dogma-regissören Lars von Trier återigen insläppt på filmfestivalen i Cannes. Hans film ”The house that Jack built” om om seriemördaren Jack visas under årets festival, men är utom tävlan och regissören fick därmed inte hålla någon presskonferens. Kanske för att försäkra sig om att 2011 års dramatik inte upprepas. Då uttryckte han sympatier för Hitler och nazismen, vilket ledde till att han förklarades persona non grata.
Om det finns ett samband är tveksamt, men i år har von Trier även blivit insläppt på de danska och svenska teaterscenerna. Först på Helsingborgs stadsteater, där teaterversionen av hans film ”Idioterna” precis haft sitt sista speldatum, och nu senast på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Där spelas den dansksvenska miniserien ”Riget” just nu som en komprimerad pjäs och hyllas av de danska teaterkritikerna.
Själv blev jag mer förtjust i Anja Sušas tolkning av ”Idioterna”, där hon tagit ett något friare grepp om den lätt absurda filmen från 1998, vars handling består av att ett gäng polare leker idioter i något slags samhällskritisk anda.
LÄS MER – Sara Berg recenserar "Idioterna" på Helsingborgs stadsteater
Filmen är kaosig och provokativ redan i originalversionen, men i Sušas regi förvandlas den till ett myller av knas och obekväma situationer med obekväma personer. Sådana som vi helst inte låtsas om, då de förekommer i det verkliga livet.
Men om ”Idioterna” lyfter fram det normavvikande, har Nicolei Faber i ”Riget” valt att stryka det återkommande inslaget där två diskare med Downs syndrom kommenterar händelserna i serien. Istället förs handlingen framåt av en kör av röster tillhörande den samlade läkarkåren på Rigshospitalet, vilka med jämna mellanrum möts i en hiss.
I övrigt ligger ”Riget” som teater ganska nära tv-förlagan. Det är ett övernaturligt drama som involverar en hypokondrisk dam med mediala förmågor, den svenska överläkaren Stig Helmer – i von Triers serie spelad av Ernst-Hugo Järegård – samt diverse konflikter, bråk och relationsproblem kollegerna emellan.
Och även om ”Riget” tillhör en helt annan genre än ”Idioterna”, har man i båda uppsättningarna behållit den von Trierska fäblessen för det udda och bisarra. I sina bästa stunder förmedlar ”Riget” en nästan ”Twin Peaks”-aktig atmosfär där musiken hjälper till att sätta stämningen.
Med tanke på att de båda produktionerna gjordes för 20 år sedan och fortfarande känns aktuella, är det nog så att Lars von Trier har sin berättigade plats inom filmeliten trots allt. Även om incidenten för sju år sedan anknyter till den gamla frågan om huruvida det är möjligt att separera konstnär från verk.
Vanligtvis brukar jag hävda att det inte är det, men det finns uppenbarligen fall där en kreativ persons osympatiska drag måhända är nödvändiga för att hen ska vara benägen att skapa den där typen av på gränsen-konst som ordentliga människor inte kan.
Sara Berg är kritiker på Expressen och Kvällspostens kultursida.