Nu får Umeå lugna sig lite

RECENSION | OPERA. Lyftkranar och uppgrävda gator. Umeå bygger om. Hotellet jag bor på har enorma panoramafönster och programmerad belysning som spelar upp en ljusshow. På Norrlandsoperan ges Gounods storslagna opera "Faust" (1859). Där är det också påkostad ljusshow. 

Castafiores paradnummer

Bianca Castafiores paradnummer Juvelarian i "Castafiores juveler" är hämtad från just "Faust" och när manskörer visar sig på styva linan väljer de med fördel "Soldatkören" ur samma opera. Det finns gott om slagnummer, men det finns också intressanta bottnar att utveckla. Men Norrlandsoperan går inte på djupet den här gången. Det är svag laddning i spelet. Många uppfinningsrika sceniska lösningar, men delvis planlös regi.

Man spelar "Faust" i en uppdaterad, tekniskt avancerad scenografi med cool ljusdesign av Kerstin Weimers. Det är som att placera farfar och farmor på en scen som är skapad för The Knife och be dem framföra en daterad kuplett från Karl Gerhards dagar. Kanske är inte regissören Eva-Maria Melbye så förtjust i storyn: den vanliga manliga sexuella frustrationen igen och så en kvinna som går från blomskötare till barnamörderska. Eller också hittar hon inte nyckeln till verket.

Spela ljusorgel 

Det som händer är att sångarna, trots sina lysande vokala förmågor, verkar vilsna i den teknologiska scenografin. Tenoren Yinjia Gong (en alltmer förtvivlad Faust), barytonsångaren Kosma Ranuer (en avmätt diabolisk Mefistofeles), sopranen Sabina Bisholt (en komplex Marguerite) och mezzon Solgerd Isalv som den godhjärtade Siebel får liksom aldrig kommandot över scenen. Är det inte lika bra att stryka sångarna och spela ljusorgel då?

Det hela utspelas kring en rund spelplan som på ett abstrakt sätt speglar doktor Fausts vetenskapliga gärning. Konturerna tänds upp på ett snillrikt vis och när det blir mer dramatisk fälls tårtbitar av skivan upp som stiliserade klippväggar. Hålen som uppstår kan användas som blomsterrabatt eller gravar. Det går från pastoral idyll till knarkig mardröm i den här operan.

LÄS MER – Gunilla Brodrej om Faust på Folkoperan 

Men ljusdesign är inte samma sak som scenljus. Jag tycker lite synd om kostymdesignern Marcus Olsson. Vad är det för mening att lägga ner så mycket tid och pengar på fantastiska kostymer när det är så dunkelt på scen?

Ändå. Det här är Norrlandsoperans största satsning någonsin. Och precis som man är nyfiken på Umeå som just nu har hybris och verkar vara inne i en makeover utan slut med gallerior och skyskrapor så måste man ju till Norrlandsoperan och titta. 

Ingen lär bli besviken, men en och annan kommer somna eftersom det är så mörkt. Ett tips är att smita in efter paus, när Sabine Bisholts galna Marguerite har sin hänförande vokala uppvisning och Kosma Ranuers Mefistofeles håller gränslös valborgsfest. Man får sitta nära scenen så man ser. Och hör! Musiken är oemotståndlig. Det måste salig Gounods representant i Västerbotten, dirigenten Eric Solén, kreddas för.

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.