Norén tappade intresset för vårt behov av tröst

RECENSION. Scenbilden får mig att tänka på Hieronymus Boschs helvetesvisioner. På en skarpt belyst kvadrat mitt på Dramatens Lilla scenen trängs tio skådespelare. Kropparna vrider sig ångestfullt samtidigt som de stirrar upp mot en okänd ljuskälla. Deras plåga av att inte kunna röra sig ur fläcken drabbar mig rent fysiskt, som stryparhänder runt halsen.

Var är de? Hur har de hamnat här? Var kommer de ifrån? 

Lars Noréns ”Solitaire”, hans dödspjäs och en av de sista han skrev innan han gick bort i sviterna av covid-19 våren 2021, kan ses som en fortsättning på den trilogi om åldrande som inleddes med ”Stoft”. Men medan den vresigt absurda ”Vintermusik” utspelades bland pensionärer på en stiliserad vinterort och ”Andante” bland gamlingar på ett äldreboende, handlar ”Solitaire” om människor i alla åldrar som fastnat i ett sorts Hades. 

Texterna går ändå att se som delar av ett och samma stycke: roller och repliker flyter in och ut i varandra. I manus markeras detta av att personerna getts nummer i stället för namn. Vilket märkligt nog verkar förstärka skådespelarnas ansträngningar att med hjälp av Sofia Adrian Jupithers utsökt precisa regi mejsla fram individuella särdrag till hela personligheter. 

Det märks att regissören kan sin Norén för dramat flyter på, sömlöst och välljudande. Och allt är som vanligt i Norén-land: Jonas Sjöqvists arbetarkille gormar förutsägbart om invandrare och bidragsfusk medan Irene Lindhs ensamma, pensionerade matematiklärare får tvångsmässiga flash-backs från ett besök i Auschwitz. Särskilt underbar är Per Burells finkalibrerade insats som den obehagligt rationaliserande läkaren. Samtidigt som han sentimentalt berättar om en picknick på stranden med barn och barnbarn, utför han diskret dödshjälp på ett av de medföljande, svårt sjuka barnen. 

Jupither gör ”Solitaire” till en ”I väntan på Godot” för vår tid.

Jag ser ett mikrokosmos där på scenen, komplett med Invandraren, hudlöst gestaltad av Siham Shurafa och Den neurotiska medelklasskvinnan, spelad av Thérèse Brunnander – alla är de på något vis representanter för dagens svenskar, offer för en samhällsideologi som betonar individens rätt utan att utkräva individuellt ansvar. Jupither gör ”Solitaire” till en ”I väntan på Godot” för vår tid, och då är förstås inte Guds frånvaro det akuta problemet; det är bristen på ett fungerande kollektiv.

Samtidigt är det något med Noréns sena texter som jag länge haft väldigt svårt för. De är för abstrakta, för schabloniserande. Det är som att han, i takt med att den egna dödsrädslan tilltar, tappar intresset för vanliga människor och deras futtiga behov av tröst. I programbladets intervju med Anneli Dufva avvisar Norén energiskt tanken att han med sitt skrivande försöker avvärja döden, ”den stora korrigeringen”, nej, han vill omfamna den, ser den som något gott. Där tror jag att han ljög.

För behållningen med ”Solitaire” – som ändå är enorm – ligger i att den tvingar oss att möta vår egen dödsångest: vass som krossat glas, obarmhärtig som det kalla ljuset från en nyss slocknad stjärna. Oavsett hur det där väntrummet vi blivit instängda i är beskaffat, så kan vi inte undfly meningslösheten.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Är Sjölin medskyldig till myten om författarskolan?

PODCAST. En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.