Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Nazistiskt hatprat liknas vid avföring

Ur ”Mein Kampf” på Dramaten.
Foto: Magda Hueckel.
Ur ”Mein Kampf” på Dramaten.
Foto: Magda Hueckel.
Ur ”Mein Kampf” på Dramaten.
Foto: Magda Hueckel.
Foto: OLLE SPORRONG

Polska Teatr Powszechny gästspelar på Dramaten med ”Mein Kampf”.

Ulrika Kärnborg får en omskakande teaterupplevelse av nazistiskt hatprat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Fascismen är ett politiskt spel med maskulinitet och våld som två viktiga ingredienser. Under ytan händer något annat. Där kan unga män som lockas av ideologin agera ut ännu farligare privata fantasier. 

Just skillnaden mellan estetik och praktik är något som jag tror har lockat den polske teaterregissören Jakub Skrzywanek när han väljer att förvandla Adolf Hitlers skrytmanifest ”Mein Kampf” till dramatik på Teatr Powszechny i Warzawa.

Gästspelet på Dramatens lilla scen börjar med chockterapi. Oskar Stoczynski vänder sin nakna rumpa mot publiken och låter den prata maniskt. Han avslutar vrålande sin monolog med att köra in fingret i anus, luktar och pekar sedan med det mot oss. 

Till sist placerar han det under näsan som för att markera Führerns mustasch. 

Symboliken blir nästan för tydlig: en käftsmäll. Nazistiskt hatprat kan liknas vid avföring och precis som riktig skit drar den till sig flugor från alla håll.

Vidrigast är propagandarullen ”Den evige juden” som skildrar de polska judarnas förtvivlade fattigdom.

Fortsättningen känns mer nedtonad, ibland statisk. Hela sjok ur ”Mein Kampf” framförda av gravallvarliga skådespelare sittande runt ett påvert middagsbord förmedlar en stämning av hopplöshet. Inte bara för att Hitlers patetiska ”sanningar” hela tiden krockar med varandra, utan för att det blir en smula texttungt. 

Scenografin är minimalistisk, en vit kub där de få möblerna och andra bruksföremålen försetts med pappersdekor á la seriealbum från 1970-talet. I fonden projektioner av journalfilmer från 30-talet som tycks antingen bekräfta eller motsäga det nazistiska budskapet. 

Vidrigast är propagandarullen ”Den evige juden” som skildrar de polska judarnas förtvivlade fattigdom, enligt nazisterna orsakad av att de ”parasiterade” på sitt värdfolk.

Det blir även några stillsamma spelscener när Hitler med samma självömkan som Strindberg i ”Tjänstekvinnans son” rekapitulerar sin hårda barndom.

Jag gillar verkligen när hela ensemblen, iförda groteska nakendräkter, parar sig på scenen.

Sedan blir det fysisk teater på riktigt, och svärtan tilltar. Jag gillar verkligen när hela ensemblen, iförda groteska nakendräkter, parar sig på scenen som makliga gorillor. Det ska säkert illustrera Hitler idé om att de renrasiga måste fortplanta sig för att skapa en nation av övermänniskor. Själv tycker jag att det njutningsfulla kopulerandet blir mer som en antifascistisk demonstration, en fredlig sit-in.

Varför har de, oavsett hur klumpigt formulerade de är, fortfarande ett slags obehaglig lyskraft?

Den polska regissören Jakub Skrzywanek har sagt (DN 6/12-21) att han ville göra sin pjäs till en sorgsen reflektion över den högernationalistiska riktning polsk politik tagit efter att partiet Lag och rättvisa kom till makten. Vad han dessvärre upptäckte under läsningen av Hitlers manipulativa skrift var att han mot sin vilja drogs med. Det väcker i sin tur en fråga om populistiska budskap överallt. Varför har de, oavsett hur klumpigt formulerade de är, fortfarande ett slags obehaglig lyskraft? 

Jag sitter lika lite som Skrzywanek inne med svaret. Kanske är det för att vi i turbulenta tider, precis som den brittiske författaren George Orwell konstaterade i sin lysande recension av den andra engelska utgåvan av ”Mein Kampf” (1940), är fascinerade av mannen bakom den galna Führer-figuren? Han som skamlöst stipulerade att en fasansfull undergång är bättre än ett lidande utan slut.

Pekfingret från inledningen kommer inte tillbaka. Det behövs inte. Föreställningen ”Mein Kampf” levererar ändå, likt en jättetermometer inkörd i Europas covidfebriga röv. 

En omskakande teaterupplevelse.


Teater

Mein Kampf

Efter Adolf Hitler
Regi Jakub Skryzywanek

Scenografi och kostym Agata Skwarczynska Musik Arol Nepelski

Koreografi Agnieszka Kryst

Video

Magda Mosiewicz

Dramaturg

Grzegorz Niziołek

Med Mamadou Góo Bâ, Natalia Łągiewczyk, Klara Bielawka, Aleksandra Boźek, Arkadiusz Brykalski, Oskar Stoczyński

Gästspel av Teatr Powszechny 

Bergmanfestivalen, Dramaten

Spelas 7-9 december


Ulrika Kärnborg är författare, historiker och medarbetare på Expressen Kultur.


”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”

KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.