Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nakna kroppar utför en hudnära performance

Foto: Mats Backer / ©Mats Bäcker

Den hyllade koreografen Alexander Ekman är tillbaka med ett verk på Orionteatern i Stockholm.

Loretto Villalobos uppskattar den nakna civilisationskritiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är lustigt när man ser ett verk och ens personliga tolkning är något helt annat än det upphovsmannen avsåg, i alla fall enligt programbladet. En man håller föredrag om en sko – på franska. Jag får för mig att det är en säljpitch men läser senare att han ska föreställa en snobbig besserwisser. 

Alexander Ekmans nya föreställning på Orionteatern i Stockholm skulle handla om manipulation, men det jag i stället ser är civilisationskritik baserat på bland annat kön och klass. Ta piccolon som undergivet lyder de andras nycker, det är oerhört våldsamt och inte alls manipulativt. Eller kvinnan som ömsom kräver och avvisar kärleksbetygelser från sin älskare. En uppvisning i mjukt våld, utan slag eller kanoner, är det som pågår i Orionteaterns gröna scenrum som kan vara en park, en lounge eller ett sovrum. Till mjuka, David Lynchiga jazztoner spelar sex individer ut sina roller på ekmanskt manierat vis.

När kläderna, vilka signalerar social position, försvinner, är det inte längre förkonstlat.

Efter paus är tonläget annorlunda. Den mesta av dekoren har praktiskt taget blåst bort efter första aktens slutscen när en vindmaskin drogs upp på scen och en katastrof, som ett skeppsbrott, antyddes. Dansarna är nu så gott som nakna förutom trosor eller kalsonger. Det här är ju vad jag menar med civilisationskritik: När kläderna, vilka signalerar social position, försvinner, är det inte längre förkonstlat, utan uppriktigt och hudnära. Dansarna går in i ett slags naturtillstånd i ett nummer som placerar tre av dem på golvet framför oss och två längst bort i fonden på en hög plattform. 

Slutscenernas måltid skärskådar alla trevlighetsfasoner som hör därtill. Vi har gått varvet runt och är åter i det sociala smörjmedlets värld.  

Jag känner mig splittrad. Jag kan tycka att som ett spretigt utformat performance, vilket det här verket kan ses som, är det lyckat. Svart humor i kombination med lyriska danspartier. Men har Ekman lyckats utifrån sin uttalade intention? Kanske spelar det ingen roll. 

Dans

KUCKEL

Av Alexander Ekman

Koncept och dramaturgi Carina Nildalen

Scenografi John Engberg

Ljusdesign Alexander Ekman & Raimo Nyman

Kostym Lena Lindgren & Hanna Rönnbäck

Mas: Linda Sandberg

Med Alexander Ekman, Charlotta Öfverholm, Jesse Kovarsky, Matteo Carvone, Oscar Salomonsson, Yvan Auzely

Orionteatern, Stockholm

1.40 t.

Loretto Villalobos är kritiker på Expressen Kultur.