Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Naket, rått och roligt på äldreboendet i ”Andante”

Monica Stenbeck och Carl-Magnus Dellow.
Foto: Bobo Ericzén.
Marika Lindström.
Foto: Bobo Ericzén.
Sten Ljunggren, Marika Lindström.
Foto: Bobo Ericzén.
Maria Edström.
Foto: OLLE SPORRONG

Lars Noréns nya pjäs utspelar sig på ett äldreboende.

Maria Edström ser en magnifik ensemble.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. ”Andante” är en musikterm för ett långsammare tempo, men kan också vara en del i ett större musikverk och har ofta ett tema som varieras. Så kan man också se första pjäsen i Lars Noréns trilogi, där ”Vintermusik” och ”Stoft” är de två första, som del av ett större stycke. Eller kanske en del av Noréns hela oeuvre, hans body of work, där olika teman spelas och varieras i ständigt nya men igenkännliga variationer. 

Det säjs att den unge dramatikern ofta kom med sina manusblad osorterade i en plastkasse, fragment, utkast, repliker vars dramaturgi tills slut hittade rätt i den där tonen han alltid – även här i Dramatens programblad – säger sig vilja hitta. 

Stiliserat äldreboende

 Allt flätas samman hos Norén, så bry er inte om att ”Andante” är tänkt att föregå ”Vintermusik”. Den sistnämnda var på Stockholms stadsteater i Sofia Jupithers regi helt underbar i sin vresiga, absurda humor om äldre på en stiliserad semesterort. I ”Andante” är det hela initialt lugnare, en däven och avslagen stiltje som utspelas på ett lika stiliserat äldreboende. 

Dick Sandins scenografi med stora grova stenblock som ramar in scenrummet förstärker känslan och tillsammans med Åsa Johnssons flärdfria kostym är det här också en välgörande icke-estetiserande uppsättning där Noren också haft ett finger med spelet. Uppsättningar av Norens pjäser har en tendens att vara för snygga, där det vackert avskalade paradoxalt nog ställer sig i vägen.

Sura som noshörningar

 I ”Andante” sitter alla precis som i ”Vintermusik” på rad ut mot publiken med sina monologer och försök till kontakt. Två kvinnor och tre män, en mänsklig flock med ålderdomen som enda gemensamma nämnare. Två hannar, sura och vrånga likt noshörningar; Per Mattsons arkitekt som ständigt ”måste flytta bilen” och visar upp en lakonisk negativitet inför såväl hustruns mentala förfall som nationens. Sten Ljunggrens hederliga arbetare som ”gjort rätt för sig” och använder uttryck som ”fitta och pattar”. 

Kvinnorna; arkitektens hustru som var läkare, spelad av Marika Lindström, är helt borta i dement sorg över sitt döda barn och Monica Stenbecks frankofila författare har gjort misslyckade försök att skriva om Simone Weil – mest för att hon hatade den där bortskämda överklassbruden Simone de Beauvoir. Som en joker i leken finns Carl-Magnus Dellows utböling, kanske en missbrukare, en psykiskt ankommen, en hemlös, ”en clochard” som författarinnan säjer. Dellows gestalt gömmer sig i ytterrocken han ständigt har på sig och frågar upprepat om tabletter; Ipren, Oxytocin, Valium och så kommer det ”du har inte en Non Stop?” 

I mars firas typografins dag.

Jäkligt roligt

För det är också jäkligt roligt på det här rörande brutala norénska viset, och både humorn och svärtan träder fram så rått och naket i den här uppsättningen. Ensemblen är helt magnifik i sitt sätt att parera denna den dramatiska textens regissör som Norén är. Och lika modig i sitt totala undvikande av all idealisering: dessa äldre är inte ett dugg avklarnade, lustiga eller sentimentala. Här är det hårt att bli gammal - sinnet flyter ut, minnena sönderfaller i små vassa bitar som inte kan sammanfogas och förvirringen i att möta slutet i detta tillstånd är förfärlig. Barn i dagdrömmar och vuxna barn på torftiga besök förstärker bilden av detta grymhetens drömspel. 

Föreställningsbilderna från den tredje delen ”Stoft” på Comédie-Française i Paris pekar mot Beckett. Efter katastrofen och dammiga plommonstop. Även i ”Andante” lyfter Lars Norén på hatten för den gamle mästaren – med samma svärta som pekar mot ljuset.

Teater

Andante

Av Lars Norén

Scenografi Lars Norén, Dick Sandin

Ljusdesign Egil B Hansen

Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson

Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson

Dramaten 2.50 t.

Maria Edström är kritiker på Expressens kulturredaktion.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är den nya akademiledamoten Eric M Runesson, som avslöjar detaljer i förändringsarbetet. Programmet finns också som podcast.