Naket och komiskt om ålderdomen och döden

RECENSION | TEATER. Jag vet inte om det är Sophia Jupithers något trögstartade uppsättning eller premiärpublikens hopplösa behov av att skratta som en stund in i Lars Noréns "Vintermusik" får mig att känna ett sådant avstånd till spelet på scenen. Det är märkligt, eftersom det när de sista replikerna klingar ut i stället skälver av närhet och skärpa. Här finns ögonblick svåra att värja sig mot. 

Anita Ekströms insats

Den enastående Anita Ekströms insats i andra akten kommer till exempel att stanna kvar länge hos mig. Men "Vintermusik" är en pjäs som långsamt flyttar in i sin åskådare. Ett slags nedstigning sker, via kretsar som drar och sluter sig och får grepp. Det initiala avståndet har i mycket med graden av komik att göra. Både den Jupither väljer att locka fram ur pjästexten och den vi gärna fäster vid ålderdomen och åldrande i största allmänhet. 

LÄS MER – Hanna Nordenhök om Noréns "Stilla liv" på Dramaten

Det är en komik som alltid innehåller ett mått av våld och dumhet, en drift att skjuta sådant ur vår åsyn vi inte står ut med eller begriper. I det är vi kanske lika mänskliga som de semestrande gestalterna i "Vintermusik" där de står vid havet och varandra med all sin ängslan, sitt raseri, sina avgrunder och sitt ljus. 

Benvit dödsskräck

När döden kommer tätt inpå som flugorna runt munnen på den nyss insomnade, står de för ett ögonblick blottade i den benvita dödsskräck som hela tiden strömmar under ytan i deras inte längre unga liv. Kanske är det samma skräck som får oss att skratta åt de åldrande och deras tokigheter, också då Jupithers regi blir mindre behagsjuk och låter spelet och gestalterna djupna och tränga längre in mot sina nedersta kretsar.   

Norén skildrar sina människor med samma känsliga och obarmhärtiga blick som Michael Haneke det gamla kärleksparet i "Amour", lika bundna till varandra som till sina livs och kroppars nedbrytning. Gestalterna i "Vintermusik" rör sig över en svart sandstrand eller sitter i blanka hotellobbystolar som tycks skjuta dem allt närmare ett osynligt stup. 

Marika Lindströms och Niklas Falks olyckliga par bollar sitt gemensamma liv mellan sig som krossat glas. Ulf Eklunds beläste präst skyler med en tunn hinna av optimism sin självmordsbenägenhet och sina Parkinsondarrningar. Sten Ljunggrens vresiga skrälle står inte ut med sin egen sårbarhet och hackar därför på de andras, men också han ska till sist stå naken. Och så Anita Ekströms ensamma och självutplånande mamma till en vuxen psykiskt funktionshindrad son. När hon minns pojkens ansikte före sjukdomen, och sträcker sig efter den tätnande ålderdom då hon inte längre kommer att kunna hållas ansvarig för honom som efter en livboj, sprakar och glänser hennes spel.  

Nakna män

Den gammelmanskroppslighet som Jupither låter bli framträdande är vacker i sitt försök att skildra det som är skört. Men det är också slående hur nakna män kan se egendomligt påklädda ut. 

När Marika Lindströms gestalt som i en blixt förvandlas till sitt eget menstruerande barnjag hoppas jag att också kvinnornas förhållanden till sina åldrade kroppar ska bli kännbara på scenen. Den laddningen finns nämligen i texten, men kommer inte helt upp till ytan i regin.  

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Asparna" som kom ut i år.

LÄS MER – Martina Montelius: Något har förändrats hos Lars Norén nu