Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mysteriet med den koloniala skulden

Christopher Lehmann, Maria Sundbom. Foto: Markus Gårder.
Ulrika Nilsson och Daniel Nyström. Foto: Markus Gårder.
Maria Sundbom och Christopher Lehmann. Foto: Markus Gårder
Astrid Kakuli, Maria Sundbom och Christopher Lehmann. Foto: Markus Gårder.
Gunilla Brodrej Foto: Olle Sporrong.
Christopher Lehmann och Maria Sundbom. Foto: Markus Gårder.

Ett nytt Sherlock Holmes mysterium tar upp britternas mörka koloniala historia.

Gunilla Brodrej uppskattar upplägget men saknar något.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Inledningen till ”Sherlock Holmes Det vita hjärtat” är supersnygg: Karl Svenssons ljusdesign som från början till slut sveper in berättelsens London i ett fuktigt blåsvart mörker. Teodor Sydbom Kourkoulis ljuddesign som adderar suggestiv stämning. Det här kommer att bli nåt på riktigt. Och så ensemblen utplacerade i varsitt universum. Sedan börjar det.

Maria Sundboms Sherlock Holmes kommer in rödögd och rastlös av opiummissbruk och det tar bara några sekunder innan man köper att det är hon och inte Benedict Cumberbatch som bär tweed och kan känna igen en doft bland tusen andra. (Sundbom är en av våra mest spännande skådespelare just nu.)

Avhuggen hand

Det här är ingen av Conan Doyles originalberättelser utan en postkolonial version signerad Joakim Sten. Därför startar mysteriet med ett symboltyngt fynd funnet i en insmugglad resväska: en bit solid gummi formad i ett stycke som en avhuggen hand. Mycket tydligt. De kongolesiska gummiarbetarna straffades som bekant genom att deras händer, eller familjemedlemmars händer, höggs av. 

Under Leopolds II styre av belgiska Kongo halverades folkmängden under våldsamma omständigheter. Man får hoppas att gymnasieeleverna som nu går och ser ”Det vita hjärtat” på Stadsteaterns Skärholmenscen också läser Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”. För om Carolina Frändes regi saknar någonting så är det gestaltning. Och trots att ämnet är allvarligt, fallet som ska lösas hänger ihop med det brittiska kolonialväldets övergrepp, så skulle föreställningen må väl av en liten gnutta humor och definitivt – av mer puls och energi. Så fort ljuddesignen skruvas ner försvinner laddningen.

Biologisk skillnad

Scotland Yard – förkroppsligat genom den paranta Lestrade i hög hatt (Ulrika Nilsson) – är lika korrumperat som slött och det blir Dr Watson (Christopher Lehmann) som löser det. Holmes har resignerat i bakkanten av scenen efter ett uppslitande gräl med Dr Watson. Dennes föräldrar kommer från Jamaica vilket gör att han och Sherlock Holmes hamnar i en diskussion där Holmes vetenskaplighet gör honom till en aningslös rasist; ”hur tänker sådana som du?”, ”det måste finnas en biologisk skillnad”. Dr Watson blir rasande, och publiken lyssnar med ökad uppmärksamhet. Här bränner det till. Och ibland är det lite för uppenbart vilka humanistiska principer man vill inympa i sin unga publik. 

Att föreställningen belyser den koloniala skulden, det undgår ingen. Timbro-debattören Fredrik Segerfeldt, författare till ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri” skulle antagligen inte digga det här. Men ungdomarna som ser den här pjäsen bör rimligen få chansen att ta del av den mörka bilden av kolonialismen först. Sedan har de något att stå på när de matas av andra versioner, som Segerfeldts. Den om de vita slavarna. 

Med det sagt. Joakim Sten har skrivit en utmärkt pastisch på Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes. Med en mer levande gestaltning hade det blivit lysande. 

 

 

TEATER

Det vita hjärtat

Av Joakim Sten

Regi Carolina Frände

Scenografi och kostym Charlotta Nylund

Ljusdesign Karl Svensson

Ljuddesign Teodor Sydbom Kourkoulis

Mask Johanna Ruben

Projektioner Ossian Melin

Rekvisita Tora Kirchmeier

Manus-DJ Fredrik Apollo Asplund

Waterhouse sång Text Joakim Sten Musik Per Öhagen

Stadsteatern Skärholmen

Speltid 2.5 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.