Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Primadonnan Mona Malm var bra på precis allt

Mona Malm och Samuel Fröler i ”Den goda viljan”.
Foto: STELLA PICTURES/DDP IMAGES
Två av Ekdahl-familjerna i ”Fanny och Alexander”.
Foto: Ingmar Bergman.se
Skådespelerskan Mona Malm har avlidit, 85 år.
Foto: OLLE SPORRONG

Mona Malm var både Björnes kompis och Bergmans primadonna.

Gunilla Brodrej minns en magnifik skådespelerskas glimt i ögat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Mona Malm var magnifik. När Jarl Kulles Gustav Ekdahl i ”Fanny och Alexander” kommer bakfull till sin fru på julnatten efter att ha legat med med barnpigan, tar sig Malms Alma an honom. Hon beordrar dottern att göra vickning, kallar honom för en stor skit, gör det bekvämt för sig, böjer sig fram och låter honom stiga på. 

Man älskar henne för det där. Inte för att hon är foglig utan för att hon hela tiden har övertaget. För att hon vinner. Sexet är ett äsch. Ett praktiskt sätt att få maken på fötter igen. Givetvis är Alma en önskedröm för kvinnotjusaren Ingmar Bergman så som hon ser genom fingrarna med makens otrohet. Malm har berättat att hon fick fråga Bergman hur hon skulle ta sig an rollen. Hur skulle hon, med bakgrund i betydligt mer moderna realistiska kvinnoporträtt, hitta kvinnan som står ut med den där bocken? Han sa; ”Hördudu, det är hon som har pengarna”. Då föll allt på plats. 

Han letar rastlöst efter lösningen. De har den redan.

Det är trots Bergmans regi inte säkert att så många andra än Mona Malm kunde ha gjort den där rollen med segern i behåll. Favoritscenen är den när hon och svärmodern (Gun Wållgren) sitter och plockar med fotografier medan Jarl Kulle vankar upprört av och an bakom dem. Han letar rastlöst efter lösningen. De har den redan. 

Mona Malm var en av de där skådespelarna som tog med sig sitt personliga avtryck och adderade det till rollen så att den blev något utöver det vanliga.

Ingenting hon gjorde var rutin. Det spelade ingen roll om hon var kompisen i Björnes magasin, deltagare i ”Stjärnorna på slottet”, eller Ester i Lars Molins ”Den tatuerade änkan”. Hon var hundra procent där. 

Samtidigt mjuk och auktoritär, tragisk och komisk, barsk och sårbar. Och glimten i hennes öga kunde svartna så plötsligt. Det är lätt att fastna vid den frodiga och grundade Alma, ungefär som man fastnar vid julfirandet i ”Fanny och Alexander”, men i Bille Augusts ”Den goda viljan” (manus Ingmar Bergman) spelade hon den svartsjuka svärmodern så att det skar i hjärtat. Hon påminde om allas vår rädsla att bli övergivna och överblivna. 

Nu är hon själv till sist på en ensam plats, men vi kommer alltid att vara tillsammans med Mona Malm.


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6vMFCgMhO7bLk2tlQEo8zf

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.