Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Metooteater bland lättkränkta teatermän

Åsa Widéen, Josef Säterhagen och Jacob Ericksson.Foto: Martin Hellström
Angela Kovacs.Foto: Martin Hellström
Julia Marko-Nord och Angela Kovacs.Foto: Martin Hellström
Foto: OLLE SPORRONG

Här ska ingen kvinna spela Richard III.

Maria Edström ser effektiv bruksteater om Metoo och teatern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. I det hetsiga samtalet runt metoo och teatern har jag ofta slagits av vilket otroligt gammaldags teaterform som olika debattörer verkar referera till – en naturalistisk spelstil av närmast 50-talssnitt där män är män och kvinnor kvinnor, där stjärnspel, divor och tyranniska regissörer är regel. 

Antagligen är det en bild av ett slags ”Dramaten” man ser framför sig, ett destillat av decenniers fördomar och erfarenheter kring nationalscenen där ett ”inre mörker” närmast ”sitter i väggarna”. 

Att andra grepp, inte minst bland fria grupper, pekar mot en helt annan estetik där rollen/masken är någonting annat än själva skådespelaren är förvånande okänt. Med den spelstilen kan till exempel ”Richard III” spelas av en kvinna eller av flera skådespelare av alla kön. Att maktmissbruk därmed helt undviks ska vara osagt, men relationen mellan den ”manliga” och ”kvinnliga” skådespelaren blir onekligen en annan.

Bidragsberoende PK-teatrar

 I ”Backstage” på Teater Giljotin markerar Jacob Erickssons Alex, som ska regissera just ”Richard III” att han aldrig skulle låta Richard spelas av en kvinnlig skådespelare, sånt gör bara ”pk-teatrar som vill ha bidrag”. Och Alex sätt att närma sig sin ensemble som samlas efter sommaren är fyllt av mumbojumbo om ”kropp, mörker, andning, kön” där Richard plötsligt ska spelas av tv-kändisen Georg (Josef Säterhagen) i stället för av den mer lämpade men okände Martin (Björn Wahlberg). 

Georg berättar aningslöst att han älskar ”House of Cards” och är så glad att få chansen. Men det är inte bara Martins avund som är problemet – Inga (Åsa Widéen) som spelar Lady Ann har en helt annan upplevelse av vad som hände mellan dem på slutfesten än vad Georg har. Porrigt tvång eller mys på fyllan? Julia Marko-Nords regipraktikant Kim är nykomlingen som reagerar och teaterchefen Hanna (Angela Kovács) i svarta taxklackar medlar, krusar, förmanar, skjuter upp.

En förtydligad situation

 ”Backstage” är inte metateater utan ett mer av ett lärostycke, en förtydligad situation. Till en början känns det, trots att ensemblen från start är på topp, aningen övertydligt. Men vartefter vrids gruppdynamiken åt och avgrunder öppnas, inte minst när de prövar just ett rollbyte över könsgränsen för att ”lösa konflikten”.

För text står regissören Kia Berglund, författaren Inger Edelfeldt och Emerson Berglund (som gjort kortfilmen ”Hunden” – en liten pärla där det är makten inte könet som gör skitstöveln). Diskussioner ska följa efter varje föreställning och kanske kan ”Backstage” ses som en utgångspunkt för samtal. Bruksteater sa man förr, en oglamorös men icke desto mindre effektiv genre – långt från geniernas gyllene salonger. 

Teater

Backstage

Av Emerson Berglund, Inger Edelfeldt, Kia Berglund

Regi Kia Berglund

Scenografi och kostym Youlian Tabakov

Kostym och rekvisita Helene Falk

Mask Andrea Engström

Ljus Anders ”Shorty” Larsson

Kompositör Rikard Borggård

Teater Giljotin, Stockholm

I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern

Speltid 1.20 t.

Maria Edström är kritiker på Expressen Kultur.