Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mer baklänges än framåt för Kungliga Baletten

Je t'attends, Je t'attends, Je t'attends; På bilden: Daria Ivanova och Anton ValdbauerFoto: Markus Gårder
DANCING ǀ FORWARD en kväll med Kungliga Baletten. Je t'attends, Je t'attends, Je t'attends På bilden: På bilden: Kungliga BalettenFoto: Markus Gårder
Je t'attends, Je t'attends, Je t'attends På bilden: Julien Keulen, MacKenzie Farquhar (i bakgrunden).Foto: Markus Gårder
Suite en blanc; På bilden: Haruka Sassa och Calum Lowden.Foto: Markus Gårder
Margareta SörensonFoto: OLLE SPORRONG

Kungliga Operan ger en dekorativ helafton som de kallar ”Dancing forward”.

Margareta Sörenson ser det kungliga kompaniet dansa från en tid som redan flytt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DANS | RECENSION. Senvinterns dansprogram på Stockholmsoperan har fått samlingsnamnet ”Dancing forward”, trots att det består av två koreografier varav en från 1943. Den andra är ny, men präktigt gammal ändå. 

”Suite en blanc” av Serge Lifar har onekligen ett historiskt intresse. Upphovsmannen var en av många dansare från det gamla Ryssland som förde en akademisk balettradition vidare. 

Som mycket ung dansade han med Ryska baletten i Paris i början på 1920-talet och fortsatte på 1930-talet som balettchef på Parisoperan och gjorde en stor insats genom att betona dansen som konstform, inte underhållning. Som länk i en lång kedja har Lifar sin betydelse, men bara få av hans koreografier har överlevt. På Parisoperan har man hållit liv i den abstrakta ”Suite en blanc”, och den franska traditionen ser den som en pärla. 

Tekniskt krävande

”Suite en blanc” är tekniskt krävande, utan handling och komponerad i en serie sins emellan fristående stycken för en stor kår. Lifar använde musik från 1880-talet av Edouard Lalo, i sanning en märklig brygd av smått och stort, långt från koreografins stramhet. Den bakre delen av scenen är upphöjd och inramad av trappor, där dansarna tar plats symmetriskt i poser – det ser ut som dansad art déco. Några avsnitt är utmanande svåra, som mazurkan, kraftfullt dansad av Dmitry Zagrebin. På det hela taget lyckas Kungliga Baletten ro sviten i hamn, med bibehållet balettleende på läpparna.

Det är dekorativt, och kanske den kan ses som början på vad som kallas neoklassicism. Men aftonens andra och helt nya stycke, ”Je t’attends...”  speglar dessvärre tider som har gått.  Alltför mycket känns igen från andra koreografer som skojkostymer, trattmössa, lampskärmshatt och geometri-kläder. Intensiteten är alldeles för låg för att fängsla betraktaren; den nyskrivna musiken glöder till ibland och jag bara önskar att den kunnat sprätta gnistor över dansen. 

 

 

DANS

DANCING FORWARD

SUITE EN BLANCE

Koreografi Serge Lifar

Musik Edouard Lalo

Kostym Maurice Moulène

Ljus Francois Saint Cyr

Je t’attends, je t’attends, je t’attends

Koreograf Jérémie Bélingard

Musik Vacarme / Gaspar Claus, Christelle Lassort och Carla Pallone

Kostym och scenografi Blanca Miró Skoudy

Ljus Erik Berglund

Dirigent Philippe Béran

Kungliga Baletten

Kungliga Hovkapellet

Speltid 1.55 t.

 

 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.