Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mellan levande och dött på Dramaten

Rasmus Luthander. Foto: Sören Vilks.
Ingela Olsson. Foto: Sören Vilks.
Victor Malm. Foto: Izabelle Nordfjell

Myten om Fedra är svår att göra levande i dag. 

Victor Malm ser ett vackert försök på Dramaten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag tror inte att det går att göra denna Fedra, mest känd som tragedidramatikern Jean Racines gestalt, levande på scen. 

Konflikten som hon lever fram ser förvisso evig ut – vem har inte dragits åt ett håll av plikten och ett annat av begäret? – men det är den inte. Det är svårt att inte känna smaken av spindelväv när man provar säga hennes repliker. 

Jag ska förklara. Fedra är gift med Theseus, hjälte och kung av Aten, men har under makens långa frånvaro förälskat sig i sin styvson, Hippolytos. Och det går givetvis inte för sig, vilket Fedra förstår och kastas i en sorg så avgrundsdjup att den drar henne mot döden. Orsaken till sorgen är dock inte att hon älskar sin make, för hon älskar honom inte, utan att hon sviker sin heliga plikt som maka: begäret vanhedrar henne på ett förgörande sätt. 

Hur får man en sådan erfarenhet att kännas verklig, som kött, blod och spott, snarare än museal, som en travesti på en tid som flytt? 

Scenografin är kraftfull och vacker.

I ”Fedra/Hippolytos” på Dramaten gör Ingela Olsson sitt bästa, ja så bra det bara går, men jag vet inte, i långa stunder känns det ändå som att någon just ryckt bort skynket som svepts runt en gammal stod. 

Det rör sig om en soppa som dramatikern Tora von Platen har kokat på flera, kanske för många, förlagor. Förutom Racines pjäs utgår den från variationer på samma myt av Seneca den yngre och Euripides (och jag erkänner villigt att jag inte är bildad nog för att riktigt kunna separera dem). Men besväret ligger förmodligen i gestalten Fedra, inte i formen som hon får i just denna uppsättning. Dessutom finns här mycket att tycka om. 

Scenografin är kraftfull och vacker. Aten ligger förfallet, stora vita pelare i gips har rasat, ruiner breder ut sig i det öppna rummet och damm letar sig från scenen in i ögonen och ner i halsen på publiken. Det hostas en del, men det stör inte, för även om grundkänslan i uppsättningen är just museal, är den det med stort tragiskt eftertryck. 

Begäret är ett jävla ok. Ingenting gör mer ont.

Dialogen dansar fram, elegant och lätt trots sin klassiska förkonstling. Rasmus Luthander är ganska underbar som den arrogant förkrossade Hippolytos, och när Mia Bensons Theseus äntrar scenen försvinner mina invändningar i gipsdammet. Hon är glasklar, men vackrast av allt är hur den självbelåtna hjältens överseende leende förvandlas till hopplös desperation, allt eftersom pjäsens tragiska sanning uppdagas. 

Det går ju inget vidare för någon av de mytiska kungligheterna. 

Och kanske gör det inte så mycket att Fedras erfarenhet hör svunna tider till, kanske rymmer den fortfarande fröet till något sant: begäret är ett jävla ok. Ingenting gör mer ont. Men det förpliktigar oss att leva, att gå vidare, springa rakt in i väggen – svika plikten, löftena vi gett – och falla sabbade ner. 

Kanske är det vad jag hör när jag mot slutet kväver gipshostan i armvecket med ett ledset leende. 

Teater

Fedra/Hippolytos

Av Tora von Platen
Efter Jean Racine, Seneca den yngre, Euripides 

Översättning Göran O. Eriksson, Magnus Florin, Hjalmar Gullberg

Regi Tatu Hämäläinen

Scenografi Anastasia Ax

Kostym Jenny Nordberg

Ljus Susanna Hedin

Musik Maria W Horn

Musiker Magdalena Meitzner

Peruk och mask Thea Holmberg

Dramaten, Scenkonstmuseet

Speltid 2 t. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Fredrik Virtanen om metoo på Bokmässan i Göteborg: