Medelklassvänstern borde fått mig att skämmas

RECENSION. Scenen är en autentiskt inredd lägenhet på Möllan i Malmö. Möblerna består av lite Ikea, lite loppisfyndat 50-tal. Lotta Lundgrens ena kokbok står i kökshyllan och på stereon spelas lp-skivor: Grimes största hit, den holländska electroduon Weval och en Bright Eyes-ballad från 2005. Skrivbordet är belamrat med påbörjade konstprojekt.

Här bor Johan (Viktor Nyström Sköld) och Johanna (Elle Kari Bergenrud). De är huvudpersonerna i författaren Henrik Bromanders nyskrivna ”Gasljus: Malmö”, som medan Hipp renoveras spelas i Teaterhögskolans replokaler.

Johan vill göra film, men knegar som målare. Johanna vill bli konstnär men jobbar som illustratör på en reklambyrå. Vännerna Kim (Johannes Wanselow) och Sasha (Sanne Ahlqvist Boltes) är ofta på besök. De dricker Gamay och den österrikiska naturvinsproducenten Gut Oggau, äter ramen gjord på egen buljong och diskuterar obskyr tjeckisk konst, rasism och IVF-behandlingar.

Jag bör förmodligen skämmas, men i stället vill jag bli kompis med samtliga rollfigurer.

Jag har aldrig tidigare tagit del av en kulturupplevelse som dels fångar den samtida medelklassvänstern så otroligt träffsäkert, dels är så lik min egen vardag. Jag bör förmodligen skämmas, men i stället vill jag bli kompis med samtliga rollfigurer.

Som titeln indikerar är detta en föreställning om gaslighting, ett av förra årets nyord och ett fenomen där förövaren successivt förvränger offrets verklighetsuppfattning, tills hen börjar tvivla på sin egen mentala hälsa.

Här är det Johan som är förövaren, Johanna som är offret. Föreställningen berättas ur hennes perspektiv, via två mikrofoner fästa vid hennes öron. Genom hörlurar får publiken följa handlingen som hon upplever den, samtidigt som vi ser allting utifrån.

Hur Johan går från att vara en vanlig, snäll kille till att bli manipulativ och kontrollerande, men ändå tillvarons trygga punkt. Hur Johanna långsamt bryts ner för att till slut inte längre veta vad hon vill.

...en obetalbar middagsscen som fångar nutidens restauranglingo på pricken.

Vi får vissa ledtrådar till hur det kan gå som det går: Johan har blivit bedragen i en tidigare relation och har nu svårt att lita på sin partner. När Johanna söker in till konsthögskolan i Köpenhamn blir han livrädd att hon ska lämna honom.

Men ibland står de smarta replikerna i vägen för fördjupningen. Jag skrattar åt samtidsmarkörer som fermentering, Kims eklektiska second hand-outfits, veganska moussebakelser och en obetalbar middagsscen som fångar nutidens restauranglingo på pricken, men hinner inte riktigt med i känslorna.

Föreställningen hade gärna fått vara en halvtimmes psykologisk nedbrytning längre. Inte minst för att detta – trots den destruktiva miljön – är ett kul gäng att umgås med. Samtliga skådespelare gestaltar Möllanhipstern så skarpt att jag undrar om de inte bara spelar sig själva.

Men någon riktig galning är han ju ändå inte, den där Johan. Hinner jag tänka, innan jag inser att jag är lika gaslightad som Johanna.

Sara Berg är kritiker på Expressen Kultur.

De kommer sondmata Lisa Nilsson

PODCAST. Kulturlivet har fått nog, Martina Montelius ofrivillige halvbrors nya självbiografiska roman leder till en fantastisk idé. Dessutom: Gunilla Brodrej tittar konstigt på Lars Lerins nya tv-serie.