Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Medelklassvåndor inför tiggarbössan

Eva Rexed, Tuva Huss, Ann-Sofie Rase och Andreas Kundler i Tiggarna. Urpremiär 22 mars 2019 på Teater Giljotin.Foto: © Sören Vilks.Detta fält får inte ändras elle
Eva Rexed och Ann-Sofie Rase i Tiggarna. Foto: Sören Vilks.
Andreas Kundler, Alma Huss och Eva Rexed i Tiggarna. Foto: Sören Vilks.
Hanna Nordenhök.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

En ny pjäs behandlar medelklassens förhållande till tiggare.

Hanna Nordenhök ser en utlevande men aningslös föreställning. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. I Mia Törnqvists ”Tiggarna” bekänner en rektor på en innerstadsskola i Stockholm omskakad för sin sambo att hon slagit till en tiggande kvinna, men när hon ser sig själv på det anonyma filmklipp som fångat händelsen förnekar hon att det var hon. 

Hennes sambo ger sin socialistiskt välgörenhetskritiska vana trogen aldrig pengar till tiggande människor, han är upptagen av Syriens krigsbilder och sina kurdiska landsmäns kamp mot IS. Rektorns syster ger i sin tur skor och dagliga leverpastejmackor till en annan tiggande, en man vars doft av ”det vilda” hon sexfantiserar om. Hennes egen make, lärare och ex-narkoman, föraktar romer som tigger med hänvisning till sitt eget tidigare lidande, alltmedan parets lilla dotter betraktar dem alla, liksom ödesmättat bärande deras självbespeglande arv. 

Solidarisk medborgare

Törnqvists text försöker fånga den skyddade medelklassmänniskans självbild som solidarisk medborgare och dess krackelering i mötet med närvaron av människor som tigger. Paradoxalt nog lyser just dessa människor med sin frånvaro i uppsättningen, också när guldmynten bokstavligen kastas mot deras kroppar. Det finns en symptomatisk skevhet i den klumpiga scenlösning där tiggarna Maria och Florin, föremålen för rollgestalternas skiftande projektioner, tilltalas bakom scenen som vore de osynliga dockor.   

Hal politik

Jag vet emellertid inte om det hade blivit bättre om de faktiskt hade antagit fysisk gestalt i denna föreställnings liksom hala, obestämda politik. Det finns något aningslöst i hur ”Tiggarna” bitvis ofrivilligt reproducerar vad den försöker kritisera. 

Annika Hallins regi kapitaliserar dessutom alltför mycket på textens komiska lager, pjäsen hade kunnat spelas annorlunda, vilket Samuel Frölers mer mångbottnade gestaltning av rektorns sambo visar – han blir också ganska ensam i sitt spel. ”Tiggarna” levererar utlevelse, snarare än skärskådning, av den skyddades narcissism. Som politisk teater anno 2019 gör den mig nedstämd.

 

Teater

Tiggarna

Av Mia Törnqvist

Regi Annika Hallin

Scenografi och ljus Lars Östbergh

Kostym Gudrun Rösnes

Ljud Simon Mårtensson

Mask Maria Reis

Teater Giljotin/Kulturhuset Stadsteatern

Speltid 1.25 t.

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Asparna”.