”Måsen” svassar för nära originalet

Elin Klinga som Irina och Rasmus Luthander som Konstantin.
Foto: Sören Vilks
Rasmus Luthander som Konstantin.
Foto: Sören Vilks
Agnes Rase som Nina.
Foto: Sören Vilks
Alexander Salzberger som Boris.
Foto: Sören Vilks

Dramaten spelar Tjechovs ”Måsen” i en version av John Donnelly.

Gunilla Brodrej ser en snygg uppsättning som snuvar publiken på konfekten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När skottet kommer rycker jag till. Även om det är väntat. Innanför fönstren i scenografin på Dramatens stora scen står hela sällskapet varmt och tryggt inne i sin borgerliga salong. De sjunger tillsammans som för att manifestera den inrotade gemenskapen. 

För tre timmar sedan var samma plats öppen, uppbruten och allt tycktes möjligt. Också för den unge konstnären Konstantin (Rasmus Luthander), mitt i skapandet, inför premiären av sitt verk, på väg att ge sin unga arga kommentar till den förstockade omvärld där allt som visas på scener är förljuget och tillgjort. 

Allt hans mor skådespelerskan (Elin Klinga) är med i ”dryper av sin egen viktighet”. Teatern har dött mitt framför ögonen på publiken. Och så klär Konstantin grannflickan Nina (Agnes Rase) i en fjäderdräkt av plast, skickar upp henne i en trapets och låter henne framföra hans text som en sorts skrikande mås. 

Mamman, primadonnan, skådespelerskan slungar ut kommentarer från sin plats i den lilla publiken ”Lite humor skulle sitta fint”. Inte ett uns av försiktighet. Uppfylld av sin egen viktighet. Irina är, som hon själv närmast övertydligt konstaterar senare i John Donnelys version av ”Måsen”, världens sämsta mamma. 

Det här är början av den nedbrytning som leder till Konstantins avslutande skott. Detta är ”Måsen”. Fast i den brittiska dramatikern John Donnelys light-version. I regi av Lyndsey Turner och i sällsamt bra ljus av Linus Fellbom

När allt är över är det som att jag har läst ”Det bästas” version av en klassiker.

När allt är över är det som att jag har läst ”Det bästas” version av en klassiker som en del av oss läste som barn, ”Greven av Monte Cristo” på 50 sidor.

Och det här fungerar kanske som en introduktion till Tjechov. Välspelat och snyggt. Sarkasmerna finns där, liksom humorn och passionen. Doktorns sång och dansman i Magnus Roosmans gestalt. Masjas bittra bortvaldhet i Marall Nasiris kedjerökande huskors. Men var är undertexten? Var är den tjechovska mångtydigheten? Förlåt men var är djupet och poesin? 

När Rasmus Luthander håller upp den mås han just skjutit går tankarna direkt till hans älskade Nina i fjäderskrud. Men måsen symboliserar något mycket större än så, kanske enklast beskrivet som frihet.

Med det sagt är ”Måsen” en fin föreställning. Konsekvent regi, snygga scenlösningar från det vidöppna till det hårt slutna. Från börjans öppenhet utomhus i samtida kläder till slutets syrefattiga stängda rum i tidstrogna kostymer. Som en kärleksförklaring till originalet. Och alla karaktärerna är där. Somliga mer diffust tecknade än andra. 

Tydligast är Rasmus Luthanders Konstantin, det sprakar av frustration och förtvivlan när han rasar omkring i rummen. 

Allt finns i den här ”Måsen”, ändå lämnar jag Dramaten med en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten.

Tydlig är också författarkändisen Boris Trigorin, föremålet för Irinas kärlek och Ninas dyrkan, mannen som varken kan påbörja eller avsluta ett förhållande, spelad av Alexander Salzberger. Här gör han en mycket mer explosiv och vilt gestikulerande författare än den lite mer tillbakalutade kulturman jag föreställer mig.

Trigorin är ju en djupt irriterande person, en självupptagen jättebebis. Han stövlar omkring omedveten om vad som fastnar under hans klackar. Nina beundrar hans intelligens och han släpper in henne ett tag för att kunna tugga i sig inspiration och sedan spotta ut henne igen. Som sagt. Allt finns i den här ”Måsen”, ändå lämnar jag Dramaten med en känsla av att ha blivit snuvad på konfekten. Jag förstår inte poängen med den här adaptionen när den ändå svassar så nära originalet.

Tjechov var en mästare på att gestalta hopplöshet. Och det gjorde han med tusen andra ord än, som John Donnelly i Pamela Jaskoviaks översättning, skriva ”vem fan bryr sig”. Om Donnelly och Turner vågat mer än så här, hade jag inte saknat Tjechov lika mycket. 

Men ändå. När skottet kommer rycker jag till. Slungas från salongen till trottoaren utanför de varma upplysta rummen, bredvid en livlös ung man. Och Konstantins manuslappar singlar ner som enorma snöflingor över Dramatens stora scen.


Teater

MÅSEN
Av Anton Tjechov i en version av John Donnelly

Översättning Pamela Jaskoviak

Regi Lyndsey Turner

Scenografi Michael Levine tillsammans med Charlotte Henery

Kostym Evie Gurney

Ljus Linus Fellbom

Peruk och mask Linda Hyllengren och Barbro Forsgårdh

Musik Philippe Boix-Vives

Dramaturg Jacob Hirdwall

Medverkande Niklas Blomqvist, Magnus Ehrner, Hampus Hallberg, Elin Klinga, Rasmus Luthander, Marall Nasiri, Agnes Rase, Magnus Roosman, Alexander Salzberger, Per Svensson, Kristina Törnqvist.

Dramaten

Speltid 2.45 t.


Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.


Lena Andersson: ”Tycker de verkligen att alla ska ha det lika bra?”

KULTURKRIGET. I ”Kulturkriget: Hemma hos” åker Daniel Sjölin hem till landets intellektuella på jakt efter de sju dödssynderna. Hos författaren Lena Andersson i Tensta hittar han vreden.