Martin Luther King hade applåderat

John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni.
Foto: BANFA JAWLA
John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni.
Foto: BANFA JAWLA
John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni.
Foto: BANFA JAWLA

Martin Luther Kings sista natt gestaltas i en ny pjäs på Dramaten.

Maria Edström tycker att det känns befriande att se National Black theatre of Sweden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Martin Luther King mördades i Memphis den 4 april 1968. Kvällen innan hade han checkat in på Lorraine Motel rum 306, stressad inför sitt stora tal nästa dag. Sedan 1950-talet hade King kämpat för de svartas rättigheter i USA med sin medborgarrättsrörelse som förespråkade icke-våld, med sina stora marscher som krävde rättvisa. 

Tre år tidigare 1965 hade Malcolm X - Kings största utmanare - mördats av sina egna i Nation of islam när han fjärmat sig från idéer om svart separatism. Kort därpå bildades Svarta pantrarna med sin militanta radikalitet. King var inte bara klassad av FBI som en nationell säkerhetsrisk utan också ständigt dödshotad, trängd från alla håll. 

Om denna sista kväll på motellet i Memphis handlar afro-amerikanska stjärndramatikern Katori Halls pjäs ”Bergets topp” (2009). In i Lotta Nilssons snygga scenografi, närmast en replik på ett amerikanskt 60-talsmotell, där regnet strilar ner över scenrampen kommer John Alexander Erikssons King i sin våta trenchcoat och portfölj. Han övar på morgondagens tal, kissar så det skvalar och ringer room service efter kaffe. 

...spelad med bravur och ackuratess av Kayo Shekoni.

Så ung han ser ut, hinner jag tänka innan jag inser att King dog 39 år gammal och min bild av King fortfarande är präglad av barndomens svartvita tv-bilder av en karismatisk svart farbror.

Med kaffet kommer Camae, en ovanligt frispråkig, flirtig och liksom spefull städerska spelad med bravur och ackuratess av Kayo Shekoni. De två inleder en lekande ringdans, King får en cigarett (han rökte aldrig offentligt), de flörtar trots att King ringer sin familj och talar kärleksfullt med sin dotter, tv:n ljuder av Aretha Franklin, James Brown och Mahalia Jackson, regnet öser ner och åskan dånar.    

Det som först ser ut att att kanske bli en stunds otrogen lättnad för King blir nåt helt annat; politiska diskussioner med en som tydligt liknar hans utmanare i de svartas kamp, om våldet och hatet som äter sig i svarta amerikaner. Jag tänker på Tony Kushner och hans ”Änglar i Amerika” redan innan änglar faktiskt kommer in; att vara i limbo mellan liv och död verkar passa amerikanska dramatiker när de vill gestalta landets politiska mentalitet. Hall bjuder på feministisk humor med sin kvinnliga Gud som har en mobil redan på 1960-talet och som låter städerskan Camea leda King genom en smärtsam skärseld. 

...en rolig, levande, sorglig och befriande föreställning...

Regissören Josette Bushell-Mingo har tillsammans med Baker Karim skapat en rolig, levande, sorglig och befriande föreställning där afro-svenska skådespelare, precis som i succén ”En druva i solen” har huvudrollerna och agensen. National Black theatre of Sweden som Bushell-Mingo grundat berikar hela teatersverige genom att ge en av våra minoriteter plats, röst och kropp på scen. 

King skulle ha applåderat. 


Teater

BERGETS TOPP

Av Katori Hall

Översättning Anne Fredriksson

Regi Josette Bushell-Mingo

Biträdande regi Baker Karim

Scenografi Lotta Nilsson

Kostym, peruk och mask Aysa Jones

Ljus Jesper Larsson

Ljud Marcus Thurfjell

Medverkande John Alexander Eriksson, Kayo Shekoni

National Black theatre of Sweden i samarbete med Dramaten, Stockholm

Speltid 1.5 t.


Maria Edström är kritiker på Expressen Kultur.


Lunch med Montelius: ”Förgå sig i natten”

https://embed.radioplay.io?id=101010&country_iso=se

PODCAST. Om Martina Montelius medverkan i dokumentären ”Prize of silence” och om priset för att såga Frostenson på Expressens kultursida 1998.