Männen måste göra sig förtjänta av kvinnors kärlek

RECENSION. Den gamla sagan om ”Skönheten och odjuret” är en pedagogisk tillrättavisning av den grasserande myten att kvinnor älskar skitstövlar. Här måste mannen göra sig förtjänt av en kvinnas kärlek för att bli människa, och det gör han just genom att inte vara en skitstövel. Jag läser Malmö Operas inscenering av Disneyversionen av ”Skönheten och odjuret” i ljuset av Metoo och ser den som en logisk fortsättningskurs för män som rannsakat sig och vill umgås jämlikt med kvinnor i stället för att sätta sig på dem. 

Lektionen är njutbart presenterad, med fantasifulla dräkter och effektfull scenografi av Dan Potra. Musiken är kanske inte så märkvärdig i sig men framförs utmärkt väl av orkester och skådespelare/sångare. Huvudpersonerna Belle och Odjuret spelas klanderfritt av Sofie Gunnarsson respektive Fred Johanson, men frågan är om inte bifigurerna stjäl showen. Framför allt imponerar Michael Jansson och Johannes Wanselow som de båda munhuggande, ordvitsande tjänarna Lumière och Clocksworth i det förtrollade slottet. 

En logisk fortsättningskurs för män som rannsakat sig och vill umgås jämlikt med kvinnor.

Slottet är en Alice i underlandet-värld där bestick och maträtter sjunger, gör akrobatiska konster och sprattlar med benen till publikens stora förtjusning. Det finns en ironi i att Belle och Odjuret beskrivs som outsiders i samhället, men samtidigt är de mest konventionella figurerna på scen. I synnerhet gäller detta för Belle som är en ”girl next door”, en enkel och chosefri ”naturlig skönhet” till skillnad från de utspökade elaka byflickor som mobbar henne. 

Hon och Odjuret behöver ornamenteras av sjungande tekannor, klockor, stearinljus och sockerbitar för att inte bli för tråkiga. Även Belles beundrare i byn, den skrytsamme alfahanen Gaston (John Martin Bengtsson), förebygger effektivt uttråkning. Jag är dock lite besviken över att inte Dårarnas hus-scenen är med, där Gaston vill hålla Belles far som gisslan – det hade inneburit ytterligare spelrum för fantasin.

Mats Ek ondgjorde sig nyligen i DN (24/9) över vad han kallade ”videovurmen” inom teatern. Filmprojektioner är verkligen ett vanligt grepp och här används inte bara en utan två ovanpå varandra, med skådespelarna i mitten. Resultatet blev en otydlighet i bildrummet; ett störande filter framför scengestalterna. Men greppet återkommer bara stundvis. I andra scener används hela golvet och vridscenen för att skapa djup och dynamik, och mot slutet kan det vara naket med lite färgad belysning och en ensam gestalt men ändå ge en upplevelse av volym. 

Som helhet är detta en lyckad uppsättning – en fluffig gräddbakelse till musikal. 

Charlotte Wiberg är kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren ovan visas en intervju med Kalle Lind om hans bok om Hasse Alfredson. Moderator: Gunilla Brodrej. Inspelat framför en livepublik på Bokmässan.