Man drar efter andan inför den här teatern

RECENSION. Maksim Gorkijs öde är så ryskt och så sorgligt. Hans pjäs ”Natthärbärget” eller i original ”På botten” – vars credo är aktning för människan – gjorde succé på Konstnärliga teatern i regi av Stanislavskij i tsarväldets sista skälvande tid. I solidaritet med de egendomslösa engagerade Gorkij sig i revolutionen som han också ofta kritiserade. 

Hans socialrealistiska stil proklamerades av Stalin till den sovjetiska litteraturens och teaterns ideal. Men i 1930-talets utrensningar dog Gorkij under aldrig klarlagda omständigheter och redan då talades det om giftmord. Gorkij var ett taget författarnamn och betyder ”den bittre”.

För min generation född och uppväxt under det kalla kriget känns det kusligt välbekant.

Samma kväll som ”Natthärbärget” har premiär på Dramaten i Stockholm i regi av János Szász, framgångsrik film- och teaterregissör som inte längre kan verka fritt i sitt hemland Ungern, håller Putin ett tal i Ryssland som förebådar total diktatur. För min generation född och uppväxt under det kalla kriget känns det kusligt välbekant. Vi står som fastfrusna i själva tiden i det skarpa ljuset vid Checkpoint Charlie. 

Naturligtvis bildar Rysslands grymma anfallskrig fond och klangbotten i Szász uppsättning som tillsammans med scenografen Márton Ágh skapat ett Dramaten på scen, så som Stora scenen kunde se ut under ett krig, sönderbombat och som en tillflykt för hemlösa. Man drar efter andan, det är vackert, vidrigt och skrämmande trovärdigt. En stor lampkrona hissas upp och ner likt solen och scenen är fylld med madrasser, kassar, gammalt skräp, trasiga apparater. 

I denna miljö rör sig Dramatens ensemble liksom organiskt, som en kropp som blivit ett med materien och liksom myllrar av Gorkijs gestalter. Andreas Rothlins Svenssons Klesjtj som är så taskig mot sin sjuka hustru Anna, Kristina Törnqvist, som kippar efter luft eller Thomas Hanzons Skådespelaren som glatt meddelar att läkaren gett honom diagnosen alkoholförgiftning – för att helt orättvist nämna tre ur denna ensemble där bland andra Erik Ehn, Shanti Roney, Johan Holmberg, Torkel Petersson, Karin Franz Körlof - ja, alla skapar helheten tillsammans. 

...en som försöker ge lite hopp och medkänsla till de utslagna i denna ”personkrets” av hopplöshet.

Ingela Olsson i solbrillor, läderrock och långt grått hår spelar Luka med nedtonad fingertoppskänsla. Luka - en förbipasserande, här mer av cool men godhjärtad lonely ranger än profet, en som försöker ge lite hopp och medkänsla till de utslagna i denna ”personkrets” av hopplöshet. 

Min enda invändning är att spelet lätt blir så där typiskt ”teater-realistiskt” med skrik och ilskna uppgörelser. Som om volymknappen är inställd på bara ett läge. Szasz regitemperament gifter sig inte riktigt med ensemblens speltradition.  

Men när Hamadi Khemiri sjunger Kentas ”Just i dag är jag stark” eller i slutet framför ”järnridån” med hemmabomber i nävarna - då känns den dramatiska tryckvågen - precis som i Anna von Hausswolffs sorgset sakrala musik. 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.