Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Malmö satsar stort med ett dream team

Eir Inderhaug i ”Orfeus i underjorden”.Foto: Mats Bäcker.
Loa Falkman och Rickard Söderberg.Foto: Mats Bäcker.
Marianne Mörck, Loa Falkman med flera i ”Orfeus i underjorden”.Foto: Mats Bäcker

Loa Falkman, Marianne Mörck och Rickard Söderberg spelar operett i Malmö.

Hanna Höglund har sällan skämts så mycket på operan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ni vet känslan när man ska på Offenbach-operett och man är så peppad: Loa Falkman! Marianne Mörck och Rickard Söderberg! Vilket dream team. Och Malmöoperans foajé är full av lika peppade människor som alla tänker att nu ska det bli kul! 

Och så… blir det inte det. 

Ja, varför flyger inte Malmös nya ”Orfeus i underjorden”? Det har man gott om tid att fundera på under föreställningens tre timmar.

Först berättelsen. I en lek med operahistoriens besatthet vid Orfeusmyten – om den gudabenådade musikern som sörjer sin Eurydike men får chansen att hämta henne i dödsriket bara han inte vänder sig om – skrev Offenbach en parodi där kärleksparet tröttnat på varandra, gudarna grälar och humorn kryddas med samtidspolitisk satir à la 1858.

I regissören Elisabeth Lintons och översättaren Andreas T Olssons nyversion finns försök till både samtidssatir och kvinnlig frigörelse - en ambition att krossa guden Jupiters (Falkman) patriarkat. Orden nämns: ”Me too”, ”Jean-Claude Arnault”, ”mansgeni”, men sällan skrapar man mer än på ytan. Chans till substans ersätts med dammig ordvits och gammal schlagertext. Och så lite cancan på det – Offenbachs kanske mest berömda bidrag till eftervärlden. 

Sällan har jag skämts så mycket på operan.

Här har vi en Jupiter som kommer bort sig bland replikerna gång på gång och sångare som inte håller tempo nog för att tända operetten och göra den till snärtig, sprudlande Rossini light. 

Detta är till hälften talad teater som kräver sin tajming. Då räcker inte vackra röster och röster med karaktär. 

Sällan har jag skämts så mycket på operan som när Loa tappar bort sig för vilken gång i ordningen, Mörcks Thalia häcklar honom och man inte vet om det står i manus eller är riktigt dålig stämning. Eller när Johannes Wanselows Kerberos somnar för att det är så tråkigt med ”operasångare som försöker agera.” Och det stämmer! 

Och då är ändå Mörck och Wanselow två ljusglimtar i en föreställning som är tänkt att vara Eurydikes resa, inte Orfeus. Så varför får inte power house-sopranen Eir Inderhaug en karaktärsutveckling? Var är mellanrummen i buskisen, ett andningshål där man kan få känna med henne på riktigt? 

Söderberg (...) gör sitt för att driva på handlingen.

Höjdpunkter hittar jag i stället i Anja Vang Kraghs kostym, högborgerlig i akt ett och tilltrasad i Hades i akt två, i Miles Hoares koreografi där benspark möter street och Tobias Ringborgs orkesterdike där Offenbachs sexiga tretakter och syrliga träblås spetsar till verkets mörkt tintade körklanger.

Söderberg som den kommenterande ”Vän av ordning” gör sitt för att driva på handlingen. Richard Hamrin kan få allt att blekna runtomkring sig bara genom att kasta en blick, i Folkoperans ”Tolvskillingsoperan” såväl som dödsguden Pluto. 

Det är många här som vore värda ett bättre öde.

Operett

ORFEUS I UNDERJORDEN

Musik Jacques Offenbach

Libretto Hector-Jonathan Crémieus & Ludovic Halévy

Svensk text Andreas T Olsson

Dirigent Tobias Ringborg/Jakob Hultberg

Regi Elisabeth Linton

Scenografi Julia Hansen

Kostym Anja Vang Kragh

Ljus Ulrik Gad

Koreografi Miles Hoare

Manus/översättning Andreas T Olsson

Malmö Opera

Speltid 3 t.

Hanna Höglund är kritiker på Expressen Kultur