Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Magnetisk musik i den gamla gruvan

Sara Parkman med ensemblen i ”Till det som alltid funnits” på Ställbergs Gruva i Ljusnarsbergs kommun.
Foto: Petter Cohen
Konstnären Simon Ferner läser en text om sitt ursprung i Grängesberg i ”Till det som alltid funnits” på Ställbergs Gruva i Ljusnarsberg. På bilden även Hampus Norén, Sammy Hsia och Ebo Krdum.
Foto: Petter Cohen
Ställbergs gruva i Ljusnarsbergs kommun i Bergslagen.
Foto: Petter Cohen
Foto: Petter Cohen

Ställbergs gruva är platsen för en musikföreställning som bygger bilden av bygden.

Valerie Kyeyune Backström får en uppenbarelse av Sara Parkman och Eric Sjögrens projekt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Skogen. På ett sätt kanske den är vad som binder ihop denna show. ”Till det som alltid funnits” börjar med platsen. Platsen vi befinner oss. Denna ganska märkliga plats. En gång en gruva, nu ett konstnärscentrum, ett kreativt nav i Bergslagens storslagna natur. Till en början kanske det kan verka märkvärdigt.

Men är det inte så med alla platser? De bär så många människor, tidsepoker, lager efter lager av livsöden, villkor, berättelser. Varför inte berätta om dessa lager? 

”Till det som alltid är” är en musikföreställning delad i två. Till den stora ensemblen, närmare 11 personer tillkommer också nästan lika många aktörer till. Musiken interfolieras nämligen med uppläsningar, instick och videoverk från skogen. En intrikat ljussättning. 

I allt detta finns mystiken.

En bild av bygden växer fram. Vad den varit, vad den kan bli. Naturen som omsluter människorna. Människorna som omsluter den, extraherar från dess innersta tills en dag ett slukhål ner i djupet uppstår i staden. Människor föds. Människor dör. Detta berättas, detta sjungs, detta spelas. Historier av flykt, av kamp, av frihetslängtan blandas med skogspromenadens introspektion. I allt detta finns mystiken. Men också en nyansering av vad Sverige är, vad Sverige alltid varit, långtifrån den homogena nationalromantik nationalister drömmer om.

Det finns en generositet i skapandet här, hur de enskilda tonsättarna och konstnärerna lånar sig till varandra, lånar sina uttryck, låter de olika verken flyta ihop till ett slags gemensamt språk, backade av den tonsäkra kvartetten vokalister. Särskilt gillar jag hur de fem kompositörerna, alla med rötter i olika musikscener, lyckas sammanfoga sig utan att gå miste om sina egna unika sound. 

Hur olika kulturers traditionella musik – folkmusik helt enkelt – bär så många gemensamma drag; särskilt lyckat blir det i mötet med Ebo Krdum och Brenda El Rayes kompositioner.

Det finns något väldigt magnetiskt i det hela.

När sedan akt två tar vid, med Sara Parkmans egen komposition, beställd av P2, är publiken redan övervunnen. Så går föreställningen från klarhet till klarhet. Från en lite spretigare inledningsakt, till denna så tajt sammanhållna, men också naturliga fortsättningen. Som nästan krävde mosaiken i den första för att kunna ro hem det.

Det finns något väldigt magnetiskt i det hela. Inte bara för att Parkman nämner hur olika mystiker inspirerat denna föreställning, inte bara för att både Hildegard av Bingen och Gunnel Vallquist tonsätts. Utan hela ljudbilden, de suggestiva stråkarna, de pulserande klaverinstrumenten bidrar till att skapa en plats, en särskild plats. Från inledningstyckets stegrande loop i första akten, till den nästan psykedeliska avslutningen under den andra. Som en öppen liten glänta mitt ute i skogen, där solen plötsligt lyser in. Och ingen vanlig sol. Nä, en uppenbarelsesol. 

Och så trillar sen besökarna ut, vimmelkantiga av denna uppenbarelse till show, vinglar ut till den gamla gruvbyggnaden, där solen sänker sig över skog och blånande berg.


Musikföreställning

TILL DET SOM ALLTID FUNNITS

Idé och koncept Sara Parkman och Eric Sjögren

Kompositörer Ebo Krdum, Isabell Gustafsson-Ny, Brenda El Rayes, Hampus Norén, Sara Parkman

Musiker Anna Möller, Sammy Hsia

Vokalister Maja Kamne, Annie Björkman, Elin Oskarsson, Siri Flensburg

Aktörer Lisbeth Gustafsson, Simon Ferner, Thyra Lundell, Eva Hanna

Prolog Anja Bergdahl

Rum Veine Bartos

Koordination Alexandra Tveit

Ljus och ljud Veine Bartos och Peter Widell

Grafisk form Karin Linderoth

Ställbergs gruva, Ljusnarsberg

Föreställningen spelas in för Sveriges radio P2

Speltid 2.5 t.


Valerie Kyeyune Backström är kritiker och vikarierande redaktör på Expressen Kultur.


Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last. Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.