Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Konsumtionskritisk Madame Bovary

Ulf Rönnerstrand som Charles Bovary, Sara Wikström som Louise Bovary, Victoria Olmarker som Lhereux, Camila Bejarano Wahlgren som Felicité och Sara Shirpey som Berthe.Foto: Mats Bäcker
Helmon Solomon som Emma i ”Madame Bovary”.Foto: Mats Bäcker
Hanna Johansson.

Det är inte alls svårt att förstå varför Emma Bovary är uttråkad. 

Hanna Johansson saknar hennes längtan i Folkteaterns uppdatering.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det kan inte vara enkelt att överföra Gustave Flauberts ”Madame Bovary” till scen, med tanke på romanens många lager av ironi och detaljrikedom – en svårighet som tydligt illustreras av Folkteaterns tolkning av berättelsen om den självförbrännande doktorshustrun.

Emma Bovary har hunger för lyx och törst för kärlek. Hon är osympatisk på vissa sätt men samtidigt inte alls svår att förstå – vem hade inte blivit uttråkad i hennes sits, hade jag velat byta liv med henne? Nej. Längtan efter det storslagna är inte orimlig. Men Magnus Lindmans manus har tagit fasta på det ytliga och lätthånade i Emmas skönhetslängtan, låter titt som tätt gestalterna på scen utbrista i ”hashtag!” – hashtag köksö! hashtag lazy sunday! hashtag carpe diem! – och slänger in anakronistiska namedrops (Missoni, Prada, Louis Vuitton) som oengagerat förankrar historien i vår samtid.

Hashtag köksö! hashtag lazy sunday! hashtag carpe diem!

För i allt väsentligt befinner vi oss ändå i 1800-talets mitt, i det provinsiella Frankrike där det mest spännande man kan hitta på, näst efter att inleda en otrohetsaffär, är att köpa dyra tyger på kredit. Samtidsmarkörernas effekt blir då att undergräva och förlöjliga Emmas trots allt äkta och akuta tristess på ett rätt tröttsamt sätt. 

En idé som är bra på papperet är hur man har låtit paret Bovarys dotter Berthe få en större roll som ciceron från framtiden – dottern som man, i en besk twist på romanens sista sida, får reda på försörjer sig som arbeterska på bomullsspinneri sedan hon blivit föräldralös. Genomförandet är bara inte lyckat. Berthes konsumtionskritiska brandtal är banala och klumpigt infogade, hennes roll ändå parentetisk på det stora hela i denna pjäs som försöker vara så mycket men inte riktigt gör någonting fullt ut.

Sara Shirpey som Berthe är ändå bra och temperamentsfull, och Jonas Sjöqvist gör apotekaren Homais till en övertygande slem småpåve. Men materialet är otacksamt. Det hade behövt lite mer av längtan, lite mer av något kärleksfullt. 

Teater

Madame Bovary

Efter en roman av Gustave Flaubert

Idé Frida Röhl och Magnus Lindman

Manus Magnus Lindman

Regi Frida Röhl

Kompositör och musiker på scen ”Californiaman” Joel Igor Hammad Magnusson

Scenografi och kostymdesign Charlotta Nylund

Ljusdesign Carina Persson Backman

Mask- och perukdesign Susanne Åberg och Ellen Holmström

Koreograf Giovanni Bucchieri

Dramaturg Magnus Lindman

Folkteatern, Göteborg

Speltid 3.20 t.

Hanna Johansson är kritiker på Expressen Kultur.

Gör om lärarutbildningen från början: