Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lyriskt och träffsäkert när Karin Boyes liv står på scen

Maria Zakrisson Mortensson och Sara Turpin. Foto: Markus Gårder
Lovisa Onnermark och Maria Zakrisson Mortensson. Foto: Markus Gårder
Hanna Johansson.

isabel Cruz Liljegren har skrivit en drömsk och mörk historia om Karin Boye och hennes partner Margot Hanel.

Hanna Johansson förflyttas i tid och rum på Folkteatern i Göteborg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Margot Hanels dödsannons var minimalistisk. Där stod bara hennes namn, födelsedatumet och dödsdatumet, VÄNNERNA versalt. I slutet av maj 1941 begick hon självmord genom lysgasförgiftning, en dryg månad efter att hennes partner Karin Boye hittats livlös på en kulle utanför Alingsås.

Vad pågick under tiden mellan Karins död och Margots, när Margot lämnats ensam i parets lägenhet på Skeppargatan, ensam i världen? Ingen vet exakt, men Isabel Cruz Liljegrens nyskrivna pjäs ”Nakna som foster och gudar” är ett förslag. Det är en drömsk och mörk historia om en människa som väntar och minns, vilsen och ångestfylld vid radion och den ständigt ringande telefonen i ett hem där allt, bokstavligen, har blivit grått.

Maria Zakrisson Mortensson som Margot Hanel är späd och deprimerad, otillgänglig i sin sorg över inte bara Karins försvinnande utan också sin egen otillräcklighet. Vännen Kajsa, spelad av Lovisa Onnermark, dyker upp och försöker ta hand om, trösta, koka te, medan ofrivilliga svärmor Signe Boye – en komiskt krass Lena B Nilsson – gräver i skrivbordslådorna efter undangömda brev som hon insisterar på måste brännas. I Margots minnesbilder framträder Karin, spelad av Sara Turpin, som den komplicerade kärlek hon var.

En påtaglig personkemi som ändå inte undergräver parets slingriga maktdynamik.

Det är det fina med Maria Zakrisson Mortensson och Sara Turpins spel: de har en påtaglig personkemi som ändå inte undergräver parets slingriga maktdynamik. Karin är den som talar vackert. Den stora poeten, tolv år äldre än Margot, som ställer sig på bordet och deklarerar att nu ska hon och hennes fru gå hem från festen där hennes vänner fått Margot att känna sig ful och dum. Men hon är självupptagen också, ibland oförstående inför det underläge som Margot hopplöst befinner sig i: tysk judinna som genom Karins försorg och ett skenäktenskap fått medborgarskap i Sverige, medan familjen är kvar i Berlin. Ingen akademisk utbildning, vilket Signe inte är sen att påpeka.

Cruz Liljegrens manus är lyriskt och träffsäkert, med väl genomförda kronologiska utflykter som understryks av föreställningens ljus- och videoprojektioner. Vissa av dem – de skällande hundarna, den fluktande grannen i form av en man som teatraliskt slickar sig runt munnen – fungerar sämre än andra, pågår för länge eller drar mot det klyschiga. Men effekten av förflyttning i tid och rum, till en klubb i Berlin eller bara till en lyckligare tid, är slående. 

De har en påtaglig personkemi som ändå inte undergräver parets slingriga maktdynamik.

I andra akten, efter att beskedet om Karins död satt punkt för den samtidigt tröstlösa och hoppfulla väntan, har något hänt med scenografin. Det är samma lägenhet, men någonting är fel: en vägg står för nära, ett par saker är borta. Den här först nästan omärkbara förändringen är en effektfull gestaltning av sorgens surrealism som får mig att tänka på Wisława Szymborskas dikt ”Katt i tom våning”: 

Inget verkar ändrat / men inget är sig likt / Inget verkar flyttat / men ändå står det glesare.

Margot Hanel var nu ingen katt, men kände sig kanske stundtals som en. ”Nakna som foster och gudar” börjar och slutar i en drömbild, en dödsbild, men Isabel Cruz Liljegren och Helena Sandström Cruz har fått henne att komma till liv – och det är en stor kulturgärning.

Teater

Nakna som foster och gudar

Av Isabel Cruz Liljegren

Regi Helena Sandström Cruz

Scenografi Mats Sahlström

Kostym Elin Hallberg

Ljusdesign Jörgen Haimanas

Ljuddesign och komposition Cicely Irvine

Videodesign Johannes Ferm Winkler

Maskdesign Anna Olofson 

Folkteatern, Göteborg samt turné med Riksteatern

Speltid 2.5 t.

Hanna Johansson är kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren visas Kultur-Expressen. Denna gång med Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt efter Gokväll-stormen.