Lustfyllt när skilda världar möts i Tolvskillingsoperan

RECENSION. Egentligen vill jag bara skriva om andra akten. Det börjar med att tre prostituerade står i nakendräkter och putsar dildosar. De stönar lojt – det kallas sexarbete. Det är sådana här ögonblick av lysande teaterinfall man kommer att komma ihåg från premiären av Folkoperans ”Tolvskillingsoperan” i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern. Lennart Jähkel bryter sig ur rollen som polischef Brown och börjar småprata med publiken. För att inte tala om Jennys Salomonsång, framförd av en förtjusande androgyn Richard Hamrin med iögonfallande kabarésvärta. Eller Karolina Blixts nyrikt trashiga fru Peachum, som framför Sexmissbrukarlåten med sin barockmezzostämma. 

Men det börjar ju från början, eller på Folkoperan redan innan det. Burleskartister möter upp i foajén och leder in i salongen. På scenen finns en bar där man kan köpa drinkar med valuta man löst in i biljettkassan. Som kapitalismkritik betraktat skrivs det inte precis mellan raderna. På videoskärmar i scenens fond krängs allt från kebab till armproteser i TV-shopsannonser.

På scenen finns en bar där man kan köpa drinkar .

Det är ett perfekt valt avskedsverk för Mellika Melouani Melani vars signum under sin tid som chef på Folkoperan har varit könsöverskridande och burlesk estetik – något som är så gott som inskrivet i Bertolt Brechts scenanvisningar. Så burleskt och könsöverskridande blir det, men med en touch av 2019, där ingenting känns egentligen nytt. Gangstrarna spelas av kvinnor; burleskartister som twerkar med tofsar på skinkorna.

De brechtska illusionsbrytande effekterna skruvas upp till högsta volym. Trettonmannaorkestern, med Jonas Nydesjö i täten, marscherar in under ouvertyren, sätter sig på sina platser – och somnar medan musiken fortfarande håller på! Och sen öser det bara på i ett rasande tempo, så pass att den Weimarrepublikanska dekadensen inte alls blir så himla härlig utan känns bara skränig och oskärpt. Men tar ju sig, efter paus. Och mixen mellan skolade operaröster och trevande skådespelarröster, ur Kulturhuset Stadsteaterns ensemble, bara förhöjer. Maja Rung som Polly sjunger med en späd röst med lite jazzsväng och vars bräcklighet går i kitschkungen John Waters anda. Fredrik Lycke, vars Mackie Kniven ser ut som en industrirockare, har en fin tenor som han gärna visar upp i sin lek med operakonventioner.

Kurt Weills musik är så pass känd att alla har sin favorittolkning av låtarna nära till hands, vare sig det är från Imperiet, Nina Simone eller Nick Cave. Så trots vissa problem, som ingalunda står bortom åtgärd med lite finstämning av utfallen, så är det en lustbejakande musikteaterföreställning.   

Loretto Villalobos är kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med America Vera-Zavala och Elsa Westerstad i en intensiv debatt om Kakabaveh och hedersförtrycket.