Ljuvligt skådespeleri i Schulmans monolog

RECENSION. Blå efternatt och man på balkong. Uppväxt i Ekenäsvilla med rymdklang har han hamnat i förort och ett uppslitande bråks efterbörd och förelägger sig nu att tala sant. Vem är kvinnan han lever med? Vilka är hennes lögner och vilka är hans? Och vilka erfarenheter har lett honom hit?

Gustaf Skarsgårds skådespeleri i Alex Schulmans ”Tröstrapporter” (text och regi) är ljust, ärligt. Vänligt, höll jag på att säga, och det är smart, för innan man ens hunnit säga dramaturgi håller man honom i handen. Och vips är vi långt ifrån Nybroplan, för den namnlöse berättaren ser, doftar, känner och hör sina platser och situationer: en tallsluttning mot ett hav, ett köksgolv med kvinna, en galenskap till tågresa (där skådespeleriet, ljuvligt, läcker över i andra kroppar).

Välregisserat är det också. Typ rent. Det dröjer nästan en halvtimme innan Skarsgård tvingas ta en lite märklig lov fram till proscenium innan han får säga sin replik och det slår mig att det är regisserat överhuvud taget. Och det är ett gott betyg. Sen plötsligt: magin när det där lite corny med teatern plötsligt glöms bort. För så där står väl inga och talar för sig själv på balkonger? Nej, men det ”som om”, den möjlighet till konditionalis som teatern delar med litteraturen, känns plötsligt lika självklar som effektiv; talet blir tanke och människans bästa medel att göra sig förstådd.

I övrigt är det kvinnorna och flickorna som styr.

Kring föreställningens ensamma man fyra kvinnor: en älskad syster, en drömlik Viola, en knullande mamma och en Juliette Lewis till flickvän. Fadern behövs endast för förlåtelse (så tolkar åtminstone jag det telefonsamtal som vår berättare ringer genom en flyende tid). I övrigt är det kvinnorna och flickorna som styr. För de är roligast. Och grymmast. Även när de bara existerar i berättarens huvud är de på topp, till och med när de sviker, gräver upp gravar eller har hand om maskburken i ekans akter.

Mitt enda problem handlar egentligen om den enskilda händelse i berättarens barndom som föreställningen tvingas tillbaka till. (Jag kan tyvärr inte säga något om den utan att spoila.) Den kommer lite från sidan för mig, träffar i mjälten mer än i magen och får mig att fundera på om den verkligen rimmar med textens credo. Vi har ju precis fått höra att livet inte är något enfrågeparti, och att vad som är ”trauma eller trams” inte så lätt låter sig åtskiljas. Och då, när texten säger ett men gör ett annat, just innan den underskönt ljussatta avtoningen tar vid, upplever jag att föreställningen målar över några av sina bästa enskildheter.

Men denna invändning bör kanske skyllas på ett förhärdat recensenthjärta. Jag vet inte. Gå och gör er en egen uppfattning; i bänkarna omkring er kommer det att gråtas på riktigt.

Stefan Lindberg är författare och skribent på Expressens kultursida.

Lunch men Montelius: Berätta nåt roligt

PODCAST. Gunilla Brodrej och Martina Montelius bearbetar valresultatet över en sen lunch på Kung Carl och ljudet är enastående.