Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ljust och alldeles för fräscht på Folkoperan

Rickard Söderberg och Alexandra Büchel. Foto: Mats Bäcker
Ola Eliasson och Alexandra Büchel. Foto: Mats Bäcker
Alexandra Büchel. I bakgrunden KammarensembleN. Foto: Mats Bäcker
Olle Persson och Ola Eliasson. Foto: Nadja Sjöström.
Foto: OLLE SPORRONG

Folkoperan spelar skräckopera.

Gunilla Brodrej tycker att det är dags att dämpa ljuset på scenen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. Edgar Allan Poe kunde konsten att genom några få meningar få blodet att isa. Stämningen i många av hans noveller är tjock, och mörk och liksom krypande. 

Det är kul att Folkoperan sätter upp en opera som bygger på Poes novell ”Huset Ushers fall” och Debussys ofullbordade opera med samma namn. Dessutom med folkkäre Rickard ”Gaytenor” Söderberg i den utbyggda rollen som Läkaren. ”Usher”, som operan kort och gott heter, är en ambitiös samproduktion med bland annat Staatsoper Unter den Linden i Berlin. Historien handlar om ett syskonpar som lever (?) i en sjuk relation övervakad av en läkare med oklar agenda. En vän kommer på besök och saker börjar hända.

En skräckopera, vad kan gå fel? En del, visar det sig.

1830-talet är bortstädat och noga upptorkat i Philippe Quesnes regi och scenografi. Gotiken ett minne blott. Scenografin, en interiör från ett hus i ett amerikanskt villakvarter, är upplyst av ett kallt vitt sken – ljust och alldeles för fräscht. Rickard Söderbergs läkare bär en ljusblå skjorta över en ljusrosa tischa, kritvita sneakers och jeans. Alexandra Büchels lika krispiga Madeline Usher rollar väggarna vita. 

På tv-apparaterna visas en skakig vandring längs nån skogsväg. Lite ”Blair Witch Project” så jag fokuserar på dem för att komma i stämning. Kammarensemblen spelar supersnyggt den rätt snåriga musiken där de sitter inne i scenrummets bakkant. 

Trött på Trump

Debussys partitur är utbyggt med nykomponerad aningen anonym modernism av belgiska Annelies van Parys. Gaea Schoter har skrivit librettot som kryddats med samtidsreferenser som för tankarna till Trump: ”Jag är både viruset som skapar skräck och som kan bota den”. Det är inte otäckt. Det är trött. Det enda som är läskigt på riktigt är den malström som visas på tv-monitorerna (en snitsig referens till en av Poes noveller). 

 

 

Men ensemblen är bra. Rickard Söderbergs infernaliske läkare med bett i rösten och loja gester, Ola Eliassons glåmige Roderick med sorg i rösten, Alexandra Büchels alltmer hysteriska syster och Olle Persson som har en varm röst som är perfekt för någon som försöker få sin vän på fötter. Fast jag är mest uppfylld av att han ser ut precis som Benjamin Horne i Twin Peaks. Jag zonar ut dessvärre. Inget får fäste, inget griper tag. Med dessa fyra sångare skulle man kunnat skapa nåt som kändes mer som Poe. Något mörkt, mångtydigt, hemlighetsfullt, krypande. Linus Fellbom hade varit perfekt för jobbet.

Det här hade kunnat bli en opera att ta med en nyfiken nybörjare på. Tyvärr blev det något av ett skräckexempel.

 

Opera

Usher

Musik Claude Debussy och Annelies Van Parys

Libretto Claude Debussy (efter Huset Ushers undergång av Edgar Allan Poe) Gaea Schoeters

Fransk översättning Suzanne Notte

Svensk översättning Mira Bartov

Regi, scenografi, kostym och ljusdesign Philippe Quesne

Musikalisk ledning Marit Strindlund

Dirigenter Marit Strindlund Michael Bartosch

Biträdande regi, scenografi,  kostym och ljusdesign Francois-Xavier Rouyer

Ljuddesign Annelies Van Parys Roel Das

Mask och peruk Therésia Frisk

Dramaturg Magnus Lindman Roman Reeger

Folkoperan, Stockholm

Speltid 1.5 t.

 

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.