Ljusdesignern är dansscenernas kung

DANS | RECENSION. Sedan mer än tio år arbetar koreografen Lukás Timulak tillsammans med scenografen Peter Bilak. Det syns. Dansandet och scenbilden är sammanväxta, på ett sätt som liknar den tidiga modernismens "målarbaletter". Då skrev bildkonstnärer in dansarna, kostymerna och rörelserna i en helhet. I dag är det dansscenernas kung, ljusdesignern, som gör målarjobbet på en sotsvart scen. I detta fall heter han Tom Visser. 

Glödande ljuspunkter

När Timulak och Bilak ställer frågan om vad som binder alla människor samman, svarar de med en bild, en väldig rund ljusskiva av glödande ljuspunkter som tycks växa och dra ihop sig framför vår blick. I en stor rundel på scenen finns till att börja med bara en ensam dansare, men snart finns där två, fyra, fler och fler. Människan som en liten prick i ett myller, som en planet i universum, som en mikroskopisk del av en helhet. Som de små, lysande prickarna i ”Totality in Parts”.

Något eget

Tanken om att all materia är uppbygd av små delar i rörelse och i oändligt antal kombinationer leder till mikrokosmos och universum. Underhållande som under en glittrande discokula varierar Timulak dansarna och deras snabba flykt i skickligt rytmiska mönster till Volker Bertelmanns (Hauschka) svängiga, snitsiga musik. Samtidsdansen erbjuder sällan roller för dansarna, men här öppnar verket och sluter sig med en ensam dansare som spränger ramen. Jérôme Marchand gör än en gång med stark utstrålning något alldeles eget av den varelse som är alltings upphov. En gudomlighet eller en atom i färd med att klyva sig; Marchand får dem att smälta ihop. 

Med Angelin Preljocajs vackert fundersamma "Annonciation" som inledning och Jirí Kyliáns "Wings of Wax" som intensiv avslutning har Timulak fått plats i ett lysande sällskap. Både "Annonciation" och "Wings of Wax" är från 1990-talets mitt och fint avvägd koreografi i intrikat ljussättning. Kyliáns fenomenala formsäkerhet excellerar genom att ställa rytmiska system mot varandra; hans reflexion över Ikaros smältande vingar och människans vilja att flyga till musik av bland annat Philip Glass är en resa in i novembermörkret med åtta extremt precisa, sensibla dansare.  

Kyllián på repertoaren

Flera andra verk av Kylián har dansats i Sverige, och svenska koreografer har haft en nära relation till Kylián och Nederlands Dance Theatre som han ledde under många år. "Wings of Wax" dansas här för första gången av Kungliga Baletten, men andra Kylián-klassiker finns på repertoaren. 

En tredelad afton som denna är klassisk samtida dans, som knappast utmanar publiken. Nuvarande balettcheften Nicolas Le Riche väljer en mer försiktig linje än sin företrädare Johannes Öhman, men i vår återkommer Alexander Ekman med ett nytt verk för Kungliga Operan, hans hemmascen. Det är välkommet. Endast detta hus kan göra riktigt stora verk för en månghövdad ensemble dansare; nytt, gammalt och mittemellan behövs – det förpliktigar. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.