Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Livet som hemmafru genljuder i min kropp

Svärmor. Kicki Bramberg och Ellen Jelinek i ”Maj”.Foto: Sören Vilks
Nyårsskålen. Hannes Meidal, Ellen Jelinek och Gunnel fred i ”Maj”.Foto: Sören Vilks
Tomas läser. Ellen Jelinek och Hannes Meidal i ”Maj”.Foto: Sören Vilks
Ellen Jelinek är Maj.Foto: Sören Vilks

Kristina Sandbergs romaner om ”Maj” har blivit en pjäs på Dramaten.

Gunilla Brodrej känner hemmafrulivet genljuda i karantänkroppen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En prydlig och välstädad ”Maj”. Det är intrycket efter att ha sett dramatiseringen av Kristina Sandbergs romansvit på Dramatens lilla scen i regi av Ellen Lamm. Det är framför allt är Ellen Jelineks och scenografins föreställning. Osäker på borgerskapets förväntningar på en kvinna i 1940- och 1950-talets Örnsköldsvik fokuserar Maj på att reproducera sin mammas förmågor och fortsätta traditionen med att hålla lortsverige stången. Förvånad märker hon att väninnorna i stan inte är lika noga och vill mer, men hon har svårt att hitta en annan roll. Hon kommer från enklare förhållanden i Östersund. Där gjorde man inte karriär.

I Rikke Juellunds fönsterlösa scenrum finns ett bord och några pallar, och på båda kortändorna står djupa bokhyllor där var sak har sin plats och allt kan trollas bort. Färgen är varm som ljus teak. Så fort rekvisitan av glas och koppar och kakfat har använts städar Maj bort. Oftast i hål vid scenens framkant. Tomas fårskinnspäls, som hon lånar och lämnar tillbaka den där olycksaliga bakfylledagen, försvinner samma väg. ”Det går så lätt”, och så var det ”bortgjort”. 

För oss som läst Kristina Sandbergs romansvit är bearbetningen av Pia Gradvall och Magnus Lindman som minnesbilder av signifikanta episoder. Den lilla festen där Maj föses sammans med Tomas, den oönskade graviditeten, svärmors kyliga välkomnande, julmiddagen med den förbannade gäddan, Tomas första fylla, förlossningen, avståndet till föräldrarna, besöket hos Tomas i Sundsvall, spåren av hans otrohet, och så vännen Gurli (Siham Shurafa) som tycks älska henne för den hon var och inte för vad hon åstadkom i hemmet och köket. I Maj ser vi våra mormödrar, farmödrar och mammor. Min egen mormor som gifte sig ung, vårdade sitt hem och hjälpte andra vårda sina. Och nu under coronapandemin är det nåt med det instängda hemmafrulivet som gör att texten och pjäsen genljuder i min egen kropp på ett särskilt sätt. Majs begränsning är stundtals min.

Drivande men också förbigången i sin otacksamma kvinnoroll.

Livet tycks stå stilla, men scenerna susar förbi. Flyhänt dirigerar regissören Ellen Lamm sin ensemble in och ut ur Majs liv. Tiden passerar via Majs olika förklädesbyten. Ibland kliver hon fram mot scenkanten med en inre monolog vänd mot publiken. Då är vi tillsammans i texten med dess tankar och det tvivel. Ellen Jelineks Maj är alltid på scenen. Hon är samtidigt motor och bakvagn. Drivande men också och förbigången i sin otacksamma kvinnoroll. Hannes Meidals Tomas har bara några få repliker men en närvaro som får hela rummet att byta karaktär. Pappa är hemma.

När Gunnel Fred gör entré som dottern Anita i pippilottasvansar och barnkläder är hon nästan dubbelt så stor som sin mamma. Plötsligt är vi som i en annan pjäs, en av Marie-Louise Ekman. Maj är ju osäker på modersrollen. Och hon är osäker på om flickan är söt. Men det här innebär ett surrealistiskt grepp som passar illa i en annars lågmält realistisk uppsättning. 

Sanningen att säga lider föreställningen något av sin lågmäldhet. Jag nickar till. Ta in Gurli! Hämta Erik! Slit dig loss, Maj. Men det är ju också det som är det sorgliga. Maj sliter sig inte.

 

Teater

MAJ
Efter Kristina Sandbergs romaner

Dramatisering Pia Gradvall och Magnus Lindman

Regi Ellen Lamm

Scenografi och kostym Rikke Juellund

Ljus Torkel Blomkvist, Erik Berglund

Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Nathalie Pujol

Musik Matti Bye

Med Kicki Bramberg, Ana Gil de Melo Nascimento, Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Ellen Jelinek, Omid Khansari, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal, Siham Shurafa

Dramaten, Lilla scenen

Speltid 3.25 t.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.