Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Liv Strömquist kan vara Sveriges största författare

Liv Strömquist.Foto: Sören Vilks
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Victor Malm ser Liv Strömquist föreläsa om kärlek på Lilla scenen på Dramaten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kan det vara så att Liv Strömquist är Sveriges mest populära, kanske till och med största författare? Jag är inte säker, men tanken är värd att prova: världsbilder formas i poddar som ”Stormens utveckling” och ”En varg söker sin pod”, släpp av böcker som ”Uppgång & fall” eller ”Den rödaste rosen slår ut” känns som nationella angelägenheter och den lättsamt tunga samhällskritiken som alltihop lagas på har blivit ett slags salongsfähigt umgängesspråk för människor mellan 20 och 50. 

Det är inte småsaker. 

Dramatiken är i den meningen en sidoverksamhet för Strömquist, inte bara för att den i högre utsträckning är skickliga regissören Ada Bergers verk, utan också för att den på tråkigt, typiskt samtidsmanér fungerar som en variation av böcker och tankar som nu har börjat få skåpmatsstatus. Strömquist är produktiv, men konst får dessvärre inte stordriftsfördelar när den expanderar till nya institutioner, forum och medier. Tvärtom. 

”Liv Strömquist tänker på sig själv” är en uppföljare till ”Liv Strömquist tänker på dig” som gjorde succé på Dramaten för några år sedan. Berger regisserar, flera av skådespelarna repriserar sin medverkan, och allt är ungefär som man förväntar sig: ensemblen talar och spelar, men det är Liv Strömquist som för ordet. Publiken bjuds på en bubblig, sprattlig och intelligent föreläsning om kärlekens natur, och dess så sorgliga plats i kapitalismens och nyliberalismens förlovade valfrihetsparadis. 

Per Svensson och William Spetz.Foto: Sören Vilks / Dramaten

Formen är det fnissiga kollagets. Den ena scenen går sömlöst över i nästa, men utan intrigens hjälp. En sådan finns inte, och oavsett om det är Tolstoj, Platon, Leonardo di Caprio, grekisk mytologi eller någon sociologisk kärleksteori som avhandlas och perverteras på scenen förblir utsagan en och samma. 

Kärlek i vår tid är outhärdlig, men också lätt: att byta partner är som att byta en defekt stol hos en möbelhandlare. Kärlekskonsumismen gör tomma skal av oss, den rationella individualismen är ett fängelse, valfriheten har blivit metafysik. Och den sena kapitalismen har dömt oss att smida vår egen lycka, men det går inte, det enda vi förfärdigar är neurotiska bojor; vi lever med en sorts slitande oro om att varje slutgiltigt, avgörande kärleksbeslut innebär vår död. 

Men, säger Strömquist mellan replikerna, egentligen innebär såna beslut en befrielse från den löjliga, fula och destruktiva valfriheten. Dödskänslan är ett språng mot sannare frihet. Det är hårt, smart och uppfordrande. 

Visst, en timme och 40 minuters bildande underhållning är inte fy skam så där en fredagskväll.

Ensemblen gör ett gott jobb med att agera Strömquist språkrör. De är roliga och säkra, får den bubblande intelligensen i manuset att kännas enkel, gör den till klar, bildande underhållning. Tomheten känns. Dramatendebutanten William Spetz karismatiska charm glänser särskilt, men även Sanna Sundqvists självklara närvaro förtjänar ett omnämnande. 

Det är inte deras fel att jag blir lite uttråkad. Den som har lyssnat på Strömquists poddar eller läst ”Den rödaste rosen slår ut” – grundmaterian för ”Liv Strömquist tänker på sig själv” – känner ju igen alltihop. För väl. Kalla det en stordriftskostnad. En välpaketerad men matt teatervara. 

Visst, en timme och 40 minuters bildande underhållning är inte fy skam så där en fredagskväll, men med en viss nivå, den som Liv Strömquist nu har nått, kommer andra förväntningar.

En av dem är att inte kapitalisera på redan tänkta tankar. 

 

TEATER

LIV STRÖMQUIST TÄNKER PÅ SIG SJÄLV

Av Ada Berger och Liv Strömquist, fritt efter ”Den rödaste rosen slår ut”

Regi Ada Berger

Scenografi och kostym Daniel Åkerström-Steen

Ljus Jesper Larsson

Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen

Skådespelare William Spetz, David Book, Nina Dahn, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Sanna Sundqvist, Per Svensson, Lotta Tejle

Speltid 1.40 t. 

Lilla Scenen på Dramaten, Stockholm

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida