Lekfull dödsdans av Lugn och Westerberg

Maurits Elvingsson och Maria Sundbom Lörelius.
Foto: Niklas Hellgren
Maria Sundbom Lörelius och Maurits Elvingsson.
Foto: Niklas Hellgren / Teater Brunnsgatan 4

Kristina Lugn och Staffan Westerberg skrev en pjäs ihop för tio år som nu haft premiär i regi av Martina Montelius.

Anna Hedelius kunde aldrig tro att döden kunde vara så hiskeligt rolig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En av konsekvenserna av att vara död är att man antingen återberättas av andra eller faller i glömska. Så skrev Kristina Lugn för några år sedan i en minnesteckning över Allan Edwall, han som drev Teater Brunnsgatan fyra före henne. När Edwall gick ur tiden tog Lugn över och när hon själv gick bort blev Martina Montelius konstnärlig ledare. 

När nu Montelius tar sig an den pjäs mamma Lugn och hennes parhäst Staffan Westerberg skrev för tiotalet år sedan ligger pappersark spridda i kanterna av den scen som en gång i tiden var en potatiskällare. ”Diktarinnans” papper är inskrivna i manus, och med dem de ord som ger oss direktkontakt med den reella författaren. På så vis kringgår hon sitt eget statement. En av konsekvenserna av att vara författare är att man kan göra sig till chef över sitt eget eftermäle.

De är figurer i ett drömspel där allt är föränderligt.

Berit (Maria Sundbom Lörelius) och Albert (Maurits Elvingsson) möts på stranden utanför ett gammalt pensionat. Hon kallar allt, inklusive början, för livets slutskede för att det är enklast så och påstår sig vara servil snarare än servitris fastän klädd som en sådan. Han har en stil lika slängig som den vita linnekostym han bär. Har de setts förut? Kanske, kanske inte. Ingen vet. De är figurer i ett drömspel där allt är föränderligt. 

Ömsom dödsrike, ömsom biologiskt museum, begravningsbyrå eller lägenhet i Vasastan är spelplatsen där de båda hela tiden uppstår i nya skepnader. Som pensionatsgäster, museivaktmästare, allsångsledare, talande djur och stapplande åldringar undersöker de alla möjliga förhållningssätt till livet i försök att komma underfund med slutet på detsamma.

Om Ingmar Bergman åskådliggjorde döden som en schackspelare i svart kommer hen här som ett gigantiskt suddgummi eller som en scentekniker redo att trycka på ridåfallsknappen. Jo visst känner vi igen både Lugns och Westerbergs surrealistiska poesi och uppsättningen är i mångt och mycket en hommage till dem båda, inklusive röstinspelningar på band. 

Som deras konstnärliga arvtagare när Martina Montelius samma kärleksfulla och smått respektlösa förhållningssätt till språklig logik, och hon är också en regissör som vågar ta ut sina egna lika dråpliga som halsbrytande svängar. 

I en lekfull dance macabre paketeras existentiell visdom.

Tack och lov har hon hittat två skådespelare som hänger med i desamma. Maria Sundbom Lörelius gestiska plastik i samspel med Maurits Elvingssons alltmer kåta lismande gör mig förtjust och bäddar för en show på högvarv med pampig manskör, mimparodi, liturgisk dans och ett inte obetydligt antal ironiska samtidsreferenser. I en lekfull dance macabre paketeras existentiell visdom i en halvannan timmes humoristiskt koncentrat, som påminner om bräckligheten i livet och befriar ångesten. Ja att döden kunde vara så hiskeligt rolig kunde en väl aldrig tro.

 Men varje sann konstnär vet förstås att det är skrattet som gör oss redo för avgrunderna. 

Just som festen är på väg att övergå i flams ljuder ropen av längtande blåvals outsägliga ensamhet genom rummet, som en stund senare vibrerar av fasansfull dödsskräck. 

Att som slutord utropa: ”Värt att dö för” är alls ingen överdrift. Kila vidare ska vi ju alla ändå!


Teater

TITTA PAPPA EN DÖD CIRKUS

Av Kristina Lugn och Staffan Westerberg
Regi Martina Montelius

Ljud Robin Auoja

Ljus Casper Wijlhuizen

Scenografi och kostym Staffan Westerberg och alla andra

Musikarrangemang Kristian Cavdarovski

Med Maria Sundbom Lörelius och Maurits Elvingsson

Teater Brunnsgatan 4, Stockholm

Speltid 1. 20 t.


Av Anna Hedelius

Martina Montelius är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras föreställningen av Anna Hedelius, som är teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna. 


Åsa Wikforss: ”Gå inte in på sociala medier, gör inte det”

KULTURKRIGET, HEMMA HOS: Daniel Sjölin är på jakt efter de sju dödssynderna hemma hos landets intellektuella. Hos filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss ska det handla om lättja.

– Jag är inte ens säker på att det finns lättja, säger hon.