Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kvinnornas plågsamma underordning i fullt ljus

Peter Andersson och Erik Ehn.Foto: Sören Vilks.
Ensemblen i ”Katt på hett plåttak”.Foto: Sören Vilks.
Erik Ehn och Livia Millhagen.Foto: Sören Vilks.
Ulrika Kärnborg.Foto: OLLE SPORRONG

Stockholms stora institutionsteatrar samarbetar i ”Katt på hett plåttak”.

Ulrika Kärnborg ser en lysande ensemble i en bedagad pjäs.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Brick Pollitt är deprimerad. Apatisk och skitfull på pappans födelsedag, vägrar att han kommunicera med omgivningen. Han ligger i sängen och stirrar på whiskyflaskorna, samlar sig bara ibland till ett avvisande av hustrun Maggies sexuella närmanden.

”Katt på hett plåttak” är den tredje Tennessee Williams-produktionen på Dramaten efter ”Orfeus stiger ned” och ”Linje lusta”, den här gången i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Scenen är Maximteatern.

Suget efter amerikanskt efterkrigsdrama verkar alltså oförändrat starkt. Man kan undra varför? Handlar det om publikens längtan efter den gamla vanliga cocktailen av maskulint våld och spritindränkta familjeuppgörelser? Knappast. Jag anar ett behov av autenticitet, av stark utlevelse. På många sätt är vi lika hårt kontrollerade och fulla av dubbelmoral som 1950-talets vita amerikaner.

Det finns knappt en kvinnlig replik i hela pjäsen som inte snabbt klipps av med ett ”håll käften”.

På många sätt – men inte på alla. ”Katt på hett plåttak” skrevs av en Tennesse Williams som bara försiktigtvis kunde anspela på homosexualitet. Det gör dramats huvudkonflikt, det faktum att fotbollshjälten Brick är smygbög och hatar sin läggning, ganska grumlig. 

Idag är homosexualitet, lyckligtvis, inte lika svårt att tala om, men annat i pjäsen äger en oförändrad laddning. Som kvinnornas plågsamma underordning. Det finns knappt en kvinnlig replik i hela pjäsen som inte snabbt klipps av med ett ”håll käften”. Svägerskorna Maggie och Mae (Cilla Thorell är härligt lismande) svassar runt de manliga fallosarna med spelad underdånighet. Sönerna, å andra sidan, kämpar med tunga mindervärdeskänslor orsakade av pappans nyckfulla favoriserande. Här finns en smärta som jag önskar att ensemblen vågat utforska mer.

 

Livia Millhagen gör Maggie, ofta spelad som en arvskåt och aggressiv arbetarklassbrud, till en sipp familjeflicka, maktlös inför makens passivitet. Tolkningen blir problematisk. Om hon kan kallas ”katta”, så är det för att hon halkar omkring rätt hjälplös på sitt heta plåttak; Erik Ehns vekt uppgivne Brick ger henne nämligen inte mycket att spraka mot. mot. Istället för den stereotypa manligheten hos ett före detta fotbollsproffs, ger han oss en känslig mansblomma. Det är djärvt men skapar för lite dynamik.

Temperament finns desto mer hos den magnifike Peter Andersson, vars cancersjuke pappa är en ömsom narcissistisk, ömsom ömhetstörstande översittare. Marie Göranzon spelar den manipulativa mamman med underbar patetik. Det är första gången jag på rekordtid ser en skådespelare gestalta alla faserna i en sorgeprocess, från chocken vid cancerbeskedet till den stumma resignationen. Jan Malmsjö gör en bejublad cameo som lätt dement familjeläkare.

Stefan Larsson lyckas inte, trots filmduk och close-ups, helt övertyga om ”Katt på helt plåttak” är en pjäs för 2020. Ändå har det, med denna lysande ensemble, blivit en glänsande, om än antik, teaterpärla av Williams såriga stycke. 

Teater

KATT PÅ HETT PLÅTTAK

Av Tennessee Williams

Regi Stefan Larsson

Översättning Sven Barthel

Scenograf Sven Haraldsson

Ljus Torben Lendorph

Kostym Ann Bonader Looft

Mask Susanne von Platen

Med Peter Anderson, Marie Göranzon, Erik Ehn, Livia Millhagen, Cilla Thorell, Andreas Kundler, Bashkim Neziraj, Jan Malmsjö

Maximteatern i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten

Speltid 2.40 t.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressen Kultur.