Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kvinnorna drar i gång hela förtalskampanjen

Björn Mosten och hunden Dansa i ”Jakten”.
Foto: Sören Vilks
Idun Djupsjö, hunden Dansa och Erik Ehn i ”Jakten”.
Foto: Sören Vilks
Erik Ehn, hunden Dansa och Estrid Briggert-Tåje i ”Jakten”.
Foto: Sören Vilks

”Jakten” på Kulturhuset stadsteatern bygger på Thomas Vinterbergs film med samma namn.
Ulrika Kärnborg ser Eirik Stubø gestalta förtalskampanjen som får en man på fall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är höstmysigt på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen. Hygge för att uttrycka sig på ren danska. Löv faller och röda äpplen pryder kitschiga fat framför Annie Tådnes kusligt idylliska projektioner av småstadsmiljöer. Hunden Dansa springer runt och nosar kärvänligt på skådespelarna.

Men medan det långsamt lackar mot jul tätnar det existentiella mörker som förskoleläraren Lucas hamnat i. Han anklagas på falska grunder för att ha förgripit sig på barnet Klara. Snart drar mobbningen i gång med skvaller, utfrysning och fysiskt våld.

Jag tänker på att det nu är tre år sedan Eirik Stubø fick avgå som chef för Dramaten. I en intervju här på kultursidan i maj 2019 sa han att ”det uppstod en stämning efter dokumentären [om Josefin Nilsson] och det historiska samband den hade till Dramaten – en hets i luften som gjorde att nåt måste ske, eller att nån måste gå, och det fungerade väl att jag gick, det blev väl lugnare”. 

Jag tror att han hade rätt. Även så här långt efteråt framstår det som djupt orättvist att Stubø ensam fick bära hundhuvudet för Nationalscenens omvittnat toxiska arbetsmiljö. Om han därför har personliga motiv till att sätta upp Thomas Vinterbergs och Tobias Lindholms laddade ”Jakten” på den teater där dessutom drevet mot förre chefen Benny Fredrikssons startade, vore det inte så konstigt. Filmversionen startade en intensiv samhällsdebatt när den hade premiär i Danmark.

Hoppas Stubø på att samma sak ska ske i det, från norsk och dansk synpunkt sett, hopplöst wokeiga Sverige?

Följaktligen har de delar av originalet som beskriver den danska byns patriarkala strukturer och klassmotsättningar, strukits.

Det är i alla fall en stjärnspäckad ensemble som tagit sig an utmaningen att blåsa nytt liv i Vinterbergs succékoncept. Erik Ehn går elegant i land med att plocka upp stafettpinnen efter allas älskling Mads Mikkelsen. I Ehns tolkning blir Lucas sårbarare och mer av en androgyn outsider; ett tydligare offer, om man så vill. Vännen Theo – i filmen en alkoholiserad sjöbuse till hustrumisshandlare – spelas av Henrik Norlén med återhållen jovialitet. Till och med godsägaren Bruun, som jag alltid har uppfattat som en burdus översittare, görs av Johannes Kuhnke till en allmänt helschysst och servil typ.

Överhuvudtaget saknas det testosteron och skitighet i den här uppsättningen som för tankarna till ett avsnitt av ”Bonusfamiljen” snarare än en dansk dogma-produktion. Kanske beror det på att Stubø närmar sig grundkonflikten från sitt eget håll. Medan Vinterberg är lika intresserad som någonsin Ruben Östlund av att undersöka manliga gruppmekanismer, även när de är av det brutalaste slaget, tycks Stubø vilja fokusera på det verbala våld som utövas av pjäsens kvinnor: förskolans föreståndare Greta, lysande spelad av Tova Magnusson, som sätter i gång hela förtalskampanjen och den neurotiska Agnes (Sofia Ledarp), som sprider hatet vidare. Följaktligen har de delar av originalet som beskriver den danska byns patriarkala strukturer och klassmotsättningar, strukits. I Stubøs uppsättning varken sups eller slåss det med någon riktig inlevelse, Lucas blir inte misshandlad eller hotad till livet, hans vänner sviker inte, det manliga kollektivet står pall trots all metoo.

En utopi – och något att drömma om.

Men vem är det i så fall som till slut avlossar pjäsens sista avgörande skott, det som förvandlar jägaren till villebråd?


TEATER

JAKTEN
Av Thomas Vinterberg och Tobias Lindholm

Översättning Marie Lundquist

Bearbetning Cecilia Ølveczky

Bearbetning och regi Eirik Stubø

Scenografi och kostym Erlend Birkeland

Ljus Ellen Ruge

Ljud Balder Lindberg Roug

Mask Johanna Ruben

Video Annie Tådne

Med Erik Ehn, Björn Mosten, Lisette T Pagler, Henrik Norlén, Sofia Ledarp, Johannes Kuhnke, Estrid Briggert-Tåje/Idun Djupsjö/Lise Wulff, Matheo Lindberg Vivien/Melvin Thun/Valentin Nilsson, Malcolm Zerpe/Leopold Lilja, Tova Magnusson, Natalie Minnevik, Philip Zandén, Tove Edfeldt, Johanna Ljungwaldh/Hedvig Nordling

Kulturhuset stadsteatern

Speltid 2.5 t.


Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.