Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kulturcirkelns kvinnor börjar bråka på riktigt

Ann Petrén och Maria Salah.
Syliva Rauan som Lena.
Ann Petrén, Sylvia Rauan, Astrid Assefa och Maria Salah.

”Lång natts färd mot dag” tar upp frågor om makt, kön, klass och etnicitet.

Gunilla Brodrej ser en underhållande bagatell om intersektionalitet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är komiskt när en helvit heterosexuell ciskvinna liksom storslaget slår fast att hon är ”färgblind”. Att någon skulle kalla henne för rasist menar hon är absurt.

Åsa Lindholms pjäs på Kulturhusets Stadsteaterns Klarascen handlar om fyra 50-åriga kvinnor som har en kulturcirkel. Den här kvällen ska de diskutera en film om vita kvinnor som åker till ett afrikanskt land för att köpa sex. Meningsskiljaktigheterna börjar där för de kan inte enas om vem det är som är utsatt i filmen. Kvinnorna som köper eller männen som säljer. Sylvia Rauans Lena menar att det är kvinnorna som är utsatta. Tanken är att de ska diskutera under ordnade former, men under påverkan av alkohol och andra substanser rämnar fasaden och sanningarna spottas fram. Den enda som håller sig samlad, med hjälp av syrliga cynismer, är Ann Petréns rollfigur, den lesbiska konstnären från överklassen. 

Scenen är Lenas borgerliga vardagsrum signerat Zofi Lagerman, ett möblemang på en äkta matta. Vitt naturvin fylls på i glasen. Ett smakfullt blomsterarrangemang tronar på soffbordet av marmor. Det finns champagne i köket. 

Där drar ett rejält stråk av mörker in i komedin.

Sylvia Rauans rollfigur Lena har just kommit hem från en resa till Marrakech och vill att väninnorna ska sitta på kuddar på golvet i kaftaner som hon shoppat till dem. Denna idé blir en katalysator för en alltmer animerad diskussion om rasism. Astrid Assefas (svarta) jurist vägrar lajva Marocko-mys. Maria Salahs adopterade dietist ser nervöst från den ena till den andra. Hela hon ger ett krispigt och samtidigt osäkert intryck. Hon är som en tickande bomb. Och i ett slag går hon från hämmad till hämningslös. Skriker rakt ut i falsett. Förklarar hur det påverkar en människa att bli stulen från sin mamma i sitt egentliga hemland för att hamna i en mexitegelvilla på den välmående svenska landsbygden. ”Jag kallade mig själv för bajskorven”. Bara så kunde hon bli upptagen i barnens gemenskap. Där drar ett rejält stråk av mörker in i komedin. Man skruvar också på sig när Astrid Assefas jurist börjar prata som en påfrestande gäri från orten. För ögonblick försätts publiken i en obekväm osäkerhet, men det går snabbt över. I den nervösa stämningen hade man kunnat borra lite mer.

Problemet är att ärendet blir lite för uppenbart i ”Lång natts färd mot dag” – denna gestaltning av intersektionalitet på gott humör. Visst är det roligt, men också lite för duktigt pedagogiskt. En underhållande bagatell.

 

Teater

LÅNG NATTS FÄRD MOT DAG
Av och regi Åsa Lindholm

Efter en idé av Sylvia Rauan

Scenografi Zofi Lagerman

Kostym Liv Pettersson

Ljus Sofie Gynning

Ljud Magnus Ericsson

Mask Nina Lagnefeldt

Med Ann Petrén, Astrid Assefa, Sylvia Rauan, Maria Salah

och David Rangborg

Speltid 1.5 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://open.spotify.com/embed-podcast/episode/6VGH0XsIjJdUFa3Q2cwZVy

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.