Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här blir myterna storslaget levande

Ida Ränzlöv och Bengt Ola Volungholen i ”Venus och Adonis”.
Foto: Martin Hellström /Confidencen
Ida Ränzlöv i ”Venus och Adonis”.
Foto: Martin Hellström / Confidencen
Axel Englund.
Foto: STOCKHOLMS UNIVERSITET

Confidencen sätter upp två klassiska operor från 1680-talet, båda baserade på romersk myt.

Axel Englund gläds åt en underhållande gestaltning i ”Venus & Adonis” och ”Dido & Aeneas”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Opera? Helst inte, om den engelska restaurationstiden fick bestämma.  Talteater med musik värderades högre än det italienska påhittet med helt sjungna stycken. De två engelska operor från 1680-talet som i dag ses som mästerverk uppfördes privat och gjorde inget intryck på sin samtid: John Blows ”Venus & Adonis” från 1683 och Henry Purcells ”Dido & Aeneas” från 1689. Nu kan båda ses på Confidencen, där de utgör huvudnumret i årets sommarfestival. 

Att de nu för första gången sätts upp ihop i Sverige är storartat i sig. Kombinationen är på många sätt given: Blow var Purcells lärare, båda verken är korta treaktare baserade på romersk myt och har varsitt tragiskt kärlekspar i centrum. Olof Boman dirigerar en slipad ensemble med friskt ös. Ida Ränzlöv, i centrum som både Venus och Dido, har inte en röst av det lätta, raka slag man oftast hör i barocksammanhang, men med sin svällande kärna är den härligt överväldigande i Confidencens intima rum. Kontrasten blir fin mot Christina Larsson Malmbergs mer genretypiskt klara sopran (hovdam respektive Belinda), liksom mot Rupert Enticknaps imponerande fylliga countertenor (Cupido respektive häxa).

William Reltons regi lägger tonvikten på komik, samtidigt som spelet är rätt stiliserat, som om det vuxit fram ur de många dansnumren.

”Venus & Adonis” börjar i herdeidyll där kärleksgudinnan gullar med sin älskare. Påhejad av henne ger han sig motvilligt ut på jakt, blir stångad av ett vildsvin och dör. Inte mycket till handling, men Blows musik är både lyriskt enkel och underbart raffinerad, full av underfundiga gestaltningar. Som när Venus menar att Adonis bör ge sig av eftersom hon ”would not have my lover tire” och orden följs av en sjunkande baslinje som tydligt anspelar på impotens. Eller när första aktens ömsesidiga ömhetsbetygelser (”Venus!”, ”Adonis!”) speglas i den tredje, där hon sjunger hans namn på samma vis men får tystnad till svar.

William Reltons regi lägger tonvikten på komik, samtidigt som spelet är rätt stiliserat, som om det vuxit fram ur de många dansnumren. Det blir lite stelt, den pastorala erotiken hettar inte riktigt till och tredje aktens plötsliga tragik har svårt att övertyga. Barockinspirerade kulisser med många skiften bildar fond mot kostymerna i hiskligt klara färger (Venus röda klänning, Cupidos blå kortbyxor, gracernas vita klänningar.)

I ”Dido & Aeneas” hovmiljö, där tragiken dominerar, blir färgskalan mer spännande, med gredelina draperier, stålgrå peruker och svarta dräkter. Storyn är från Vergilius ”Aenedien”: drottning Dido förälskar sig i Aeneas, som just kommit från Trojanska kriget. När han överger henne för att grunda Rom tar hon sitt liv i förtvivlan. Nahum Tates text adderar dock en skock Macbeth-inspirerade häxor som lurar honom att dra på stört. 

Rubert Enticknap och ensemblen i Purcells ”Dido & Aeneas” på Confidencen vid Ulriksdals slott.
Foto: Martin Hägglund

Hos Purcell har kören mer att göra än båda titelrollerna tillsammans. De fyra sångare som axlar uppgiften får ett tungt ansvar som såväl hovmänniskor som häxor: Lisa Carlioth, Mathilda Sidén Silfver, Mikael Stenbaek och Arash Azarbad. Dubbleringen görs förstås av resursskäl, men ger effektivt intrycket att de medvetet orkestrerar Didos öde: som hovfolk uppmuntrar de förbindelsen med Aeneas, som häxor bryter de den för att förgöra henne. 

Barytonen Bengt Ola Volungholen, som sjunger de manliga huvudrollerna, har sitt starkaste ögonblick som Aeneas vid andra aktens slut där en stark desperation strömmar fram (”Jove’s command shall be obey’d”). Det påpekas ofta att Aeneas är en menlös gestalt. Inte bara låter han genast lura sig av häxornas fejkade gudabud (som Sidén Silfvers förvisso sjunger med en tjusigt mörk mezzoklang som är svår att värja sig från). Inför Didos sårade vrede gör han sedan en halvdan ansats att ändra sig igen, men slinker till sist ändå i väg utan att säga adjö. 

Men så är det också Didos opera: det var hennes öde som inspirerade det melankoliska örhänge som gått till historien som Didos klagan (”When I am laid in earth”). Hennes död är en scenisk utmaning. Texten berättar inte hur det går till och arian är så stillsam i sin smärta att den utesluter dramatiska åtbörder (i stil med att kasta sig på ett svärd, som hos Vergilius). Relton löser det elegant genom att låta Dido stillsamt ta av sig sina smycken, för att sedan skrida mot horisonten. Medan himlen skiftar från stormgrått till glödande solnedgång vadar hon ut i havet och sjunker med höjda armar. 

Engelsk barockopera? Så mycket som möjligt, om jag får bestämma.


OPERA

VENUS & ADONIS

DIDO & AENEAS

av John Blow och Henry Purcell 

Regi William Relton

Koreografi Sara Ekman

Scenografi Christer Nilsson

Ljusdesign Sofie Anderson 

Kostym Anna Kjellsdotter

Mask Elin Gradin och Catha Lundin

Med Ida Ränzlöv, Bernt Ola Volungholen, Christina Larsson Malmberg Belinda, Rupert Enticknap, Lisa Carlioth, Mathilda Sidén Silfver, Mikael Stenbaek, Arash Azarbad 

Dirigent Olof Boman 

Konsertmästare Peter Spissky 

Confidencen Opera & Music Orchestra

Ulriksdals slottsteater, Stockholm

Längd: 2.30 t.

Spelas till 21/8


Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020). 





Om hatet mot Annie Lööf – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=87028&country_iso=se"

Veckans avsnitt gästas av Anna Björklund, känd från ”Della Q”. Hon skrev den omtalade krönikan ”Jag hatar Annie Lööf” i Fokus.
Även: Utøya-dokumentären i SVT, varför kommer så få brottsoffer till tals i medierapportering och besök av Magda Gad, korrespondent i Kabul.
Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind