Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kollektiv triumf

Scheherazade trollbinder och briljerar i Tusen och en natt. Foto: MALIN ARNESSON Foto: Malin Arnesson

Tusen och en natt är sannerligen ingen sagobok man gärna läser högt för småbarn.

Åtminstone inte om man önskar dem en god natts sömn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

Tusen och en natt

Musik: Daniel Fjellström

Libretto Vanja Hamidi Isacson. Regi: Maria Sundqvist. Operaverkstan på Malmö Opera

Den uråldriga österländska sagosamlingen är till den grad späckad med saftigt barbariskt våld och ogenerat ekivoka scener att man nästan rodnar. Liberal som man är tänker man förstås att även sex och sadism förvisso kan vara befogat i sitt rätta konstnärliga sammanhang, men knappast i barnkammaren. Tur då att den orientaliska sagoskatten också innehåller fantastiska och suggestiva berättelser med dramatisk spänst.

Den ornamentala mystiken dominerar Eva Sommestad Holtens tjusiga och fantasieggande scenbild i Operaverkstans familjeversion på Malmö Operas stora scen. Vanja Hamidi Isacson (text) och Daniel Fjellström (musik), med god hjälp av Leif Perssons typiserat exotiska kostymdesign och Holtens skimrande palatsgemak och färgrika basarer, förflyttar oss på ett kick till en fjärran värld av prinsar och prinsessor, fakirer och dervischer, förälskade feer och andar i flaskor. Allt badande i rött och guld, i dunster och rök. Regissören och konstnärliga ledaren Maria Sundqvist och hennes ostindiska teaterkompani har förstås dämpat sagornas allra mest brutala och kättjefulla inslag, till gagn för dess fantasirika spänning och poetiska kraft. Men som alltid när Sundqvist är i farten slätar man heller inte över de mörka stråken, utan låter berättelserna framträda med sitt allvar och ramberättelsen vara just så hotfull och farlig som den litterära förlagan dikterar. Även på Malmö Opera riskerar alltså kvinnorna, såväl sagoförtäljerskan Scheherazade (Emma Lyrén) som hennes syster Doniazade (Natasja Jean Charles), att uttryckligen "mista sitt vackra huvud" om de inte med sina uppdiktade berättelser lyckas behaga Tor Linds grymme och svårt mjältsjuke kung Shahriar.

 

Fjellströms tonsättning hakar på det orientalistiska temat längs Sidenvägens brokiga palett av ton- och rytmvärldar, även om det inte helt kongeniala blandbruket av opera och musikal förbryllar en smula. Men Operaorkestern under Niklas Willéns ledning, liksom den darabuka-, oud- och kamanchehspelande Bandaorkestern, Malmö Operas Barnkör och elever från Nya Latin Dansgymnasium och Drömmarnas Hus, navigerar likt en annan dristig Sinbad Sjöfarare mellan orientens suggererande pulser och occidentens behagliga harmonier. Föreställningen är en kollektiv triumf, med en glänsande Lyrén som scenens självklara drottning. Med bravur låter hon sin Scheherazade erfara att det fantasifulla barnasinnet bokstavligen är på liv och död.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!