Utgångspunkten är enkel. Dramatikern och regissören Mattias Andersson har med hjälp av sociologer samlat ihop berättelser från ett "socioekonomiskt tvärsnitt" av befolkningen. Otaliga individer har fått svara på frågor om sin relation till nationen, till teatern och till nationalscenen Dramaten (uppsättningen är svaret på en carte blanche-beställning från just nationalscenen).
Dessutom har de ställts inför 10 000 kronorsfrågan: Finns det någon händelse i ditt liv som du skulle vilja se gestaltad på nationalscenen? Och i så fall, hur såg den ut? Ambitionen: en kartläggning av det mentala tillståndet i nationen Sverige. En pendang till "The Mental states of Gothenburg" som upphovsmannen satte upp i hemstaden 2006.
Men hur gör man teater av ett akademiskt material? Mattias Andersson väljer meta-vägen, "The Mental states of Sweden" är så att säga processteater om processen. Pjäsen tar sin början i artistlogen, med ensemblen som mottar två lådor fulla av transkriberade intervjuer. Skådespelarna, som spelar just skådespelare på Dramaten, läser lite halvhjärtat mot varandra.
"The mental states of Sweden" är ohyggligt smart teater. Under de mer än tre timmarna blir processen gradvis mer färdig föreställning, hjärna förbyts sakta mot kropp – spelet och gestaltningen blir tätare för varje scen, skådespelarna mindre skådespelare och mer de livshändelseroller de sätts att gestalta i spelad realtid. Den senare förstärks av att scenarbetarna bär in och ut på rekvisita under föreställningens gång.
För det mesta är det både roligt och hemskt. Det finns något så futtigt och samtidigt bisarrt banalt i återberättandet av en för individen viktig liten händelse, något inneboende tragikomiskt i de nervöst babblande svaren på en fråga av så stor dignitet.
Ibland, som i de mycket starka berättelserna om alkoholism, våldet mot bögar, kvinnor och barn och polisens strukturella rasism, finns bara mörker.
Det Sverige som läggs fram på scenen är ett land präglat av djupa, oftast klassrelaterade, orättvisor och allas stora lilla längtan efter att någon gång, någonstans bli bekräftad. Här finns den papperslösa flyktingen som ska utvisas i morgon men ändå berättar om sin syn på teater, mjölkbönder vars vardag dikteras av börsrörelser någon annanstans. Den arbetslösa montören i Trollhättan, övertygad om samhällets snara kollaps. Scenen där samtliga skådespelare spelar utförsäkrade och sjuka, fastlåsta i ett smutsvitt datorskärmslimbo, tillhör en av de mest minnesvärda. Jag skäms när den avbryts av en lycklig medieklasstjej som är nöjd med livet och vars obekymrade helger, fulla av vänner, middagar och en kärleksfull partner, påminner lite för mycket om mina egna.
Ensemblen, för stor och för namnkunnig för att namnges här i sin helhet, är genomgående mycket bra. Det finns något djuriskt, hyenalikt, över deras längtan efter att gestalta snarare än lyssna på de livsdraman som läggs framför dem – och oss.
Genom hela föreställningen löper ett stort mått av osäkerhet, en nervositet som sprider sig i publiken. Vilka är vi egentligen, som girigt suger i oss brottstycken av verkliga liv? Avfärdar vissa som dumma, nickar instämmande åt andra.
Det som är botten i den ena är som bekant botten i oss alla, men Mattias Andersson är smartare än så. Ju längre föreställningen lider, desto mer uppenbart är att udden är riktad inåt, mot publiken. Den som skrattar rått åt slaktares och lokalvårdares – fullt rimliga – tankar kring nationalteaterns inneboende exkluderingsmekanismer, och inkännande hjärtligt åt psykoterapeuters kärlek till Österlen. Sällan har ordet "touché" stått skrivet så tydligt i bänkraderna när ridån till slut faller.