Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Klassiskt till döds när Dramaten slår på stort

Elin Jelinek och Christoffer Svensson.Foto: Sören Vilks.
Christoffer Svensson, Frida Argento Abrahamsson. Foto: Sören Vilks.
Frida Argento Abrahamsson.Foto: Sören Vilks.
Ellen Jelinek. Foto: Sören Vilks.

”Ifigenia i Aulis” för stundtals tankarna till religiösa fanatiker.

Margareta Sörenson ser en prickfri men tråkig Dramatenteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vackert, klokt. Otadligt. Dramatens uppsättning av ”Ifigenia i Aulis” är som ett svar på debattungen i Dagens Nyheter (12/9). Johan Hilton, scenkonstredaktör, anser att teatern just nu blomstrar mer än på länge, och påpekar samtidigt att kulturcheferna sällan tycks gå på teater. Det luttrade svaret direkt från DN:s kulturchef Björn Wiman är att det mindre angelägna, som teatern just nu, åker ut. Basta.

Den dramatiska teaterns bästa tid är inte nu, där ger jag Wiman rätt, och man kan sannerligen fråga sig varför. Sval prickfrihet i stora institutioner är kanske en av många faktorer. Som ”Ifigenia i Aulis”: välgjord och professionell teater, men trots blod, hämnd och åtrå engagerar den inte, varken intellektuellt eller emotionellt. Den bekräftar hur krigen får människor att offra allt. Också sina egna barn.

Trots blod, hämnd och åtrå engagerar den inte.

Nadja Weiss regi av Jon Fosses bearbetning av Euripides drama är komprimerad och renskalad inpå berättelsens skelett. Men nerkokningen gör dramat mindre drabbande och mer till en rit. Scenografin av John Engberg för en svart, tom scen består av tunna, vita ridåer som höjs, sänks, dras isär. De är tälten i arméns läger, men också en verkningsfull bild av hur personer kan dyka upp ur bakgrunden eller det förflutna. På så sätt bildsätts den långa kedjan av hämnder som föregår den fasansfulla kulmen vi ser av ett människooffer för att få krigsgudinnans stöd.  

Till och med dottern som ska offras, accepterar kraven. Den mycket unga Frida Argento Abrahamssons avslutande tal om att hon villigt ställer upp för sitt lands heder leder, förstås, tankarna till nuets blint övertygade nationalister eller religiösa fanatiker. Hon omges av skådespeleri av hög kvalitet, men utan öppningar för det som kan gripa tag i en betraktare. 

Scenkonsten har också, som så mycket annat, polariserats. På ena flanken en marginaliserad förtrupp, på den andra ”bredd” och nervösa blickar på kassaintäkterna. Ifigenia är varken eller och kanske ett av många skäl till varför kultursidor skriver allt mindre om teater. 

Teater

Ifigenia i Aulis

Av Jon Fosse efter Euripides

Bearbetning Nadja Weiss och Irena Kraus

Översättning Marie Lundquist

Regi Nadja Weiss

Scenografi John Engberg

Kostym Kajsa Larsson

Musik Philippe Boix-Vives

Ljus Raimo Nyman

Peruk och mask Moa Hedberg

Video Emil Klang

Dramaten

Speltid 1.40 t.

Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.