Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Klasshat och självförakt i blixtrande skådespel

Foto: © Photo by Bengt Wanselius 2018/bengt@wanselius.
Robin Keller och Robert Fux. Foto: © Photo by Bengt Wanselius 2018/bengt@wanselius.
Robert Fux. Foto: © Photo by Bengt Wanselius 2018/bengt@wanselius.
Robin Keller. Foto: © Photo by Bengt Wanselius 2018/bengt@wanselius.
Åke Lundqvist. Foto: © Photo by Bengt Wanselius 2018/bengt@wanselius.
Hanna Nordenhök. Foto: SARA MORITZ / NORSTEDTS

Jean Genets "Jungfruleken" handlar om två pigor som önskar livet ur sin härskarinna.

Hanna Nordenhök en föreställning som hon har längtat efter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Två systrar i tjänst som pigor hos en madame drömmer om sin härskarinnas död. När frun är ur huset klär de sig i hennes klänningar, målar sig med hennes rouge och spelar upp sina mordfantasier, men också sin egen underordning, för varandra. De iscensätter en iscensättning, alltså det maskspel av dominans och underkastelse som utgör deras eget liv. Denna jungfrurs förbjudna lek samtidigt förtär dem inifrån och befriar det våldsamma begäret att störta den ordning där de själva fötts under en olycklig stjärna. En piga är en piga och en madame en madame, men en röd herrskapsklänning kan bli en böljande fana.

Rått och sofistikerat

Det finns något samtidigt rått och sofistikerat över Richard Turpins uppsättning av Jean Genets "Jungfruleken" på Teater Giljotin i samarbete med Stockholms stadsteater. Ett slags Artaudskt ljus som känns ovanlig på teaterscener i dag – en air av skitig och intelligent friteater jag hade glömt att jag längtade efter så. 

De tre kvinnorollerna spelas, i enlighet med Genets avsikt, av män. Men utan onödiga åthävor, som för att på ett självklart vis understryka hur "spelet och maskerna genomsyrar allt", som Stefan Ingvarsson skriver i sin klartänkta programtext. 

 

 

Robin Kellers Solange och Robert Fux Claire pendlar mellan gråsvettigt vansinne och avgrundslik desperation, hotfullt ackompanjerade av Dror Feilers förtätade kompositioner. Och även om Åke Lundqvists Madame i guldgympadojor och grön fuskpäls är en njutning att uppleva, så är det i systrarnas symbiotiska relation föreställningen tätnar som mest. 

Skådespelet blixtrar

Här blixtrar skådespelets fint kalibrerade register av klasshat, externaliserad skam och delat självförakt, och får det daterade pigsceneriet att kännas brännande aktuellt. Det är också en befrielse att se skådespelare under 50 hantera pjästexten utan att låta uttrycket dränka språket. I Turpins regi gestaltas maktordningarnas rörelser genom människor lika tryckande och mångskiktade som de är.

 

Teater

Jungfruleken

Av Jean Genet

Översättning Katrin Ahlgren

Regi Richard Turpin

Scenografi Lars Östbergh

Kostym Moa Holma

Ljus Emily Lavebäck

Ljud Jonatan Eklund, Johan Ehn ochj Simon Pettersson

Mask Patricia Svajger

Kompositör Dror Feiler

Teater Giljotin/Kulturhuset Stadsteatern

Speltid 1. 40 t.

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Asparna". 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!