Kitschigt paradis på Operans scen

RECENSION. Samspelet mellan det som syns och det som hörs tillhör operans mest uppenbara och ändå mest svårgripbara spänningar. I enaktaren ”Jolanta” – Tjajkovskijs sista opera och Kungliga Operans första premiär efter pandemin – står det i mytens fokus. 

Prinsessan Jolanta är blind, men hennes far Kung René har undanhållit det för henne. Fastän hennes värld är full av andra sinnesintryck och själslig insikt känner hon att något saknas. Nyckeln till tillfrisknandet är den kärlek som ska få henne att vilja se.

Musiken är operans innersta skikt.

Men som operans moriske läkare säger: synen är inte bara kroppslig utan måste grunda sig i en inre vision. Om man tolkar ”Jolanta” som en allegori över operakonsten säger berättelsen att det visuella måste växa fram ur klangens själ. Musiken är operans innersta skikt. Lite som en audiofil skivsamlare, som tycker att scenuppsättningar bara stör, finner prinsessan först inget skäl att ta sig ur blindhetens begränsning. Hennes kärlek är dock inte fullkomlig förrän den också blir seende.

I Sergey Novikovs regi relativiseras blindheten: den förmodat oseende prinsessan skjuter lerduvor under ouvertyren, medan hennes väninnor fnittrande far fram med selfiepinnarna i högsta hugg. Inte heller Robert av Burgund, bunden av en förlovning att gifta sig med Jolanta, förmår uppskatta skönhet: här zoomar han in henne med touchscreen, medan hans vän Vaudémont ser henne ofiltrerat och faller som en fura.

...som hämtade ur en leksakskatalog.

Med andra ord en billig boomerkritik av den generation som bara ser världen genom sina mobiler. Den scenografiska verklighet som omger dem är också mer än lovligt kitschig: ett slags plastig paradisträdgård med spaljéer och lövverk som hämtade ur en leksakskatalog. 

Möjligen är hela scenbilden tänkt att illustrera den ytliga värld som Jolanta är förskonad från. I så fall blir nog publiken förlåten om den följer den implicita uppmaningen och blundar för att få tillgång till hennes erfarenhet.

...som för att efterlikna nidbilden av en dramatisk sopran

Då framträder också Tjajkovskijs partitur under John Fiores ledning desto tydligare. Det anklagas ibland för att vara banalt, vilket är orättvist: musiken är full av märkliga detaljer som framträder genom en smäktande skönhet. Som den frapperande instrumentationen av ouvertyren för enbart blåsare: ett engelskt horn faller svårmodigt mot nästan grovt utpumpade tonupprepningar i klarinett och fagott, innan ljudbilden abrupt skiftar till solostråkar och harpa i en enkel men vacker underhållningsmusik för hovet. 

Eller läkaren Ibn-Hakias aria (här förtjänstfullt levererad av Dmitry Yankovskiy), vars mörkt pulserande ackordväxlingar ligger rätt långt från de orientalistiska klichéer sekelskiftet annars var så förtjust i. 

Olga Shcheglova, som sjunger Jolanta, har en röst av ett slag jag har svårt för: i nyanser starkare än mezzopiano ansätts den av ett brett och forcerat vibrato, som för att efterlikna nidbilden av en dramatisk sopran. Annars är det en glädje att höra de ryska sångarna. Igor Morozovs tenor har solid kärna och mjuka konturer i rollen som Vaudémont, Konstantin Brzhinskiys baryton är makalös i Roberts aria om den kvinna han älskar högre än Jolanta, och ensembler och körer låter oftast förträffligt.

Vill man ha något att jämföra med, finns inspelningen av Peter Sellars uppsättning från Teatro Real i Madrid på Youtube, dirigerad av Teodor Currentzis – ett avskalat sceniskt mirakel där ljussättning och personregi perfekt visualiserar musikens drama.

Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020).  

Lunch med Montelius: Vaska Stockholm

DN-skribenterna som hatar Stockholm. Lena Nyman som inte klarade av att leva på landet. Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius och Gunilla Brodrej.