Karnevaliskt överflöd i ”Pippi på cirkus”

RECENSION. Om det är någon som på riktigt förtjänar att kallas ikon, är det Pippi Långstrump. Astrid Lindgrens Pippi, snart 80, är en varm och rolig humanist, feminist och rättvisekämpe, en sammanfattande bild för barnens rättigheter och ett barnperspektiv. 

Pippi-litteraturen har blivit film, teater, balett och musik så många gånger att till och med SVT:s mest klassiska filmatisering börjar blekna i fjärran. Senast jag såg Pippi som teater, var det en mycket liten uppsättning för de allra minsta, dockteater, men med sorg, längtan och avsked komplett.

Litet, gärna för mig. Men ”Pippi på Cirkus” går rakt motsatt väg och gör allt stort och större. Gärna det med, det enda jag begär är att det i en Pippi-tolkning finns en stilla punkt någonstans, den allvarsamt eftertänksamma sida som är Pippis. Och det gör det! Visserligen får man vänta ganska länge innan Pippi börjar tänka tillsammans med sin döda mamma (i sången ”Bortom sol och måne” från Björn och Benny och Kristina Lugns ”Hjälp sökes”), men bättre sent än aldrig. 

Tilde Björfors och Maria Blom som gemensamt med Björn Ulvaeus står för manuset låter hela verket utspela sig under det cirkusbesök som är ett kapitel i den första boken om Pippi. Villa, häst och apa syns här inte till, men det är en både intressant och verktrogen läsning. Sedan en tid med en extra dramaturg i Gertrud Larsson. 

Cirkusen – dessutom på anrika Cirkus på Djurgården – är fysisk och mental spelplats och bild för världen runt Pippi och alla andra barn. Tilde Björfors, nycirkusens svenska drottning och konstnärlig ledare för Cirkus Cirkör, har en särskild känsla för cirkusens miljö, människor och stämning. Genom att låta en godhjärtad och rejäl Pippi, Ida Breimo, vänligt vägra acceptera givna regler som cirkuspublik, har styckets kreatörer från första stund snillrikt öppnat för livet sett som generös, brokig och bullrig underhållning, med tydlig betoning av individens rätt att hävda sin särart.

...men alla är inte lika bra på att sjunga som mångkunniga Ida Breimo.

Smarta transponeringar har gjorts: starke Adolf bryter inte på invandrad tyska utan han är dalmas (Axel Ahl), något trögtänkt men mycket stark. Den obehaglige cirkusdirektören är en kvinna (Angela Wand) som bryter på amerikanska och längtar till Las Vegas. En cirkusbjörn har dykt upp som självklart befrias från sitt halsjärn av Pippi – Björfors & Blom missar inte gärna tillfället att uppdatera vår tids syn på vilda djur i bur. Björnens domptör spelas välprofilerat av Hamadi Khemiri, vanligtvis på Dramaten, som också gör polis Klang, med cirkuskonster light. 

I den stora ensemblen ingår viga skådespelare och professionella cirkusartister (handstående, kinesisk påle och luftakrobatik), som gör sina nummer roligt och cirkuskritiskt vinklade. Tramsiga dresserade pudlar i pastellfärger eller stiliga svartvita hästar ramar in med sina flygande nummer – men alla är inte lika bra på att sjunga som mångkunniga Ida Breimo. 

Minst nytänkande känns Björn Ulvaeus musik, även om en medagerande orkester gör den fint. Huvudsakligen är det musik som lånats från olika håll och komponerats samman med nya texter, men var det verkligen helt välbetänkt att all text skulle sjungas i en fastlåst musikalstil? Lite cirkuspoesi glimmar från Benny Anderssons ”Cirkus Finemang”, men få sånger sticker ut och eller tar tag.  

Musiken har inte den originalitet som kunnat matcha helhetens karnevaliska överflöd. Men Pippi på Cirkus har blivit glad, stor underhållning i magiskt ljus med ett starkt ställningstagande för det kompetenta barnet. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Kvinnomanualen”

PODCAST. Martina Montelius och Gunilla Brodrej pratar om Anna Björklunds essäbok ”Kvinnomanualen”. Och lite om när centerpartisten Jonas Naddebo knackade på hemma hos Gunilla.