Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kärleksfull och spirituell uppdatering av Antigone

Mia Höglund-Melin och Karin de Frumerie. Foto: OLA KJELBYE
Karin de Frumerie. Foto: Ola Kjelbye
Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh, Karin de Frumerie och Carina M Johansson. Foto: Ola Kjelbye

Anne Carson gav 2015 en helt ny språkdräkt åt Sofokles ”Antigone”. 

Hanna Johansson ser det uppdaterade antika dramat på Göteborgs stadsteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Scenen liknar en replokal. Där står instrument, strålkastare, mikrofoner. Bakom alltihop rullar en grumlig svartvit film som påminner om videon till ”West coast” med Lana del Rey: vågor som slår mot en strand, fåglar, palmer.

Vi är överallt och ingenstans på samma gång, i ett klassiskt drama om människans lagar och gudarnas. I ”Antigone” på Göteborgs stadsteater lämnar skådespelarna aldrig scenen, de kryssar mellan de stora instrumenten, klättrar. Scenografin är illusionslös. Det ger en lätt klaustrofobisk effekt, en som speglar dramats omöjlighet – allt slutar i katastrof i ”Antigone”, ingen kommer undan.

Genom att begrava sin bror Polyneikes, vars döda kropp lämnats att plundras av hundar och fåglar, insisterar Antigone på att det finns en högre lag än statens, en som det är hennes plikt att följa. För detta ska hon straffas. Så inleds en skoningslös våldsspiral där Kreon, dramats antagonist och den som utdelar straffet, inte inser sitt misstag förrän det är alldeles för sent.

Det finns en högre lag än statens, en som det är hennes plikt att följa.

I Kristina Hagström-Ståhls kärleksfulla tolkning av detta antika drama är utgångspunkten Anne Carsons nyöversättning från 2015. Det var en bearbetning som förstärkte det liksom tonårsaktigt upproriska hos Antigone, här spelad av Mia Höglund-Melin, iskallt lugn och trotsigt ironisk inför sitt öde. Karin de Frumerie som systern Ismene etablerar å sin sida omedelbart en auktoritet som det egentligen mer komplicerade av de båda syskonen. Den som är rädd. Den som vill se alla sidor och inte göra fel, men därmed också hindras från att göra rätt.

Tonaliteten dem emellan i inledningsscenen känns igen från de infekterade mejlväxlingarna i Vigdis Hjorths omtalade ”Arv och miljö”, med sina invecklade lager av lojalitet och manipulation. Ismene vädjar, Antigone hånar. Hon viker sig inte. Hon har bestämt sig. Inför Johan Karlbergs babbligt patriarkale Kreon är hon lika provocerande orubblig, och han skickar henne till graven som ett olydigt barn.

Tonaliteten känns igen från de infekterade mejlväxlingarna i Vigdis Hjorths omtalade ”Arv och miljö”.

Till föreställningen har nyskriven musik av Mikael Sundin snyggt och sömlöst införlivats i kören, vars repliker framförs av Carina M Johansson med pondus och torr humor. Carsonöversättningens ton är distinkt för just denna kombination av tyngd och lätthet, där kören ibland får egenskapen av en trumvirvel eller ett burkskratt som punkterar ett skämt. 

Överföringen till dels svenska, dels scenen är framgångsrik. Det finns en puls från början till slut i den här föreställningen – det är kul, helt enkelt, lättillgängligt utan avkall på det allvar som tragedin påbjuder. Hagström-Ståhl med ensemble har skapat en spirituell uppdaterad klassiker, som jag hoppas att publiken kommer att hitta till. 

Teater

Antigone

Av Sofokles

Nyöversättning Anne Carson

Svensk översättning och regi Kristina Hagström-Ståhl

Med Karin de Frumerie, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh

Göteborgs stadsteater

Speltid 1.5 t.

Hanna Johansson är kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren visas Kultur-Expressen. Denna gång med Eva Beckman och Daniel Sandström i debatt efter Gokväll-stormen.