Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kårböles brinnande skog har fått en egen dikt

Sara Parkman och Samantha Ohlanders som strävsamma syskon i ”Nationalparken”. Foto: Urban Jörén.
Hampus Jörén som julgran och poeten Jonas Gren. Foto: Urban Jörén.
Sara Parkman och Samantha Ohlanders. Foto: Urban Jörén.
Foto: YLWA YNGVESSON

Ensemblen bakom ”Fäboland” är tillbaka på Riksteatern.

Sven Olov Karlsson ser en kluven musikalisk lek om miljöförstöringen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Ungbjörken står tät och i det disiga gräset trivs lupin, prästkrage, hundkex och stormhatt: en erotisk air av midsommarnattsdröm. Men tvärtom drar det ihop sig till dödsmässa. Världens äldsta gran, Old Tjikko, har vid den ärevördiga åldern av nära tio tusen år gått hädan. Det ska hållas salvelsefullt griftetal och orgelbrusande minneshögtid.

Det är avstampet i ”Nationalparken”, som har urpremiär i Surahammar på tisdag och görs av ensemblen bakom showen ”Fäboland” som år 2016 sålde fulla hus och gav publiken kulning, folkbildning och ståupp.

Arterna utarmas

Arrangören Riksteatern beskriver det som att tas med till ”byalagsgubbarnas, skogsmaskinernas och de mjuka mossbäddarnas land”. Men det är bara början. Till slutet, höll jag på att säga. För Old Tjikko som lyckats överleva den hittillsvarande geologiska epoken holocen, fixade inte det i antropocen, den epok då mänsklig verksamhet globalt börjat påverka klimat och ekosystem, som genom växthuseffekten. Arterna utarmas, isarna smälter och allt smulas sönder: ”Naturkrafterna bestämde över människan. Idag är det människan som bestämmer över naturen”.

Tidigare epoker har också bjudit på nödtider då det varit nära ögat för ekosystemet. Dinosaurierna dog ut och så vidare. Men antropocen skiljer sig från vulkanvintrar och asteroidnedslag. Det är vi som orsakar problemen, med plast och pengar, och vi vet precis vad som sker men vill bara inte veta.

Intervjuar glesbygdsbor

Stundtals, som när Stefan Löfvens regeringsförklaring klipps in eller ”Samantha Fox” intervjuar glesbygdsbor på amerikanska tevekanalen ”Rävnytt” är det som om satirprogrammet ”Svenska Nyheter” skulle sladdat in på Beppe Wolgers klurigt naturpoetiska stig.

Och precis som i ”Fäboland” folkbildas publiken. Inte bara i klimatets förändringar, baggböleriets skövlingar utan också i samtidens ambivalenta eller distanserade relation till natur och glesbygd. Det blir mycket – som när poeten Jonas Gren räknar upp alla utrotningshotade svenska arter i alfabetisk ordning och efter tjugo minuter bara hunnit till R. Men det är mycket nu! Så mycket att Kårböles brinnande skog så klart får en egen dikt. Så mycket att ”Nationalparken” lätt kunde ha blivit rena korvstoppningen om hur vi förvandlat skogen och hur mycket välfärden är beroende av den, hur fattiglandet i Europas bakvatten blev en världsledande skogsindustrination.

Ömsint skildrade

Räddningen är poesin i text och musik, ja hela den lek- och kärleksfulla dräkten. Karaktärerna är pricksäkra och ömsint skildrade, folkmusiken gnistrar som en skatt och det blir en föreställning både för dem som flyttade och de som stannade kvar. Så våga ta med din klimatskeptiske onkel älgjägaren på det här. För man kan älska skogen trots att man lever på att hugga ner den, som grönklädde byalagsveteranen Bengt Sjödin från ”Svea skog” (Samantha Ohlanders).

Jag själv är minst lika kluven som någon annan. Jag vill skydda skogen och ändå få ut en slant av den. Jag vill liksom musikern och textförfattaren Sara Parkman sjunger, ha både troll och penicillin. Både länsstyrelser och magi. Jag älskar mina barn men vet att allt skall dö och bli grus och mull. Hoten kan tyckas oövervinnerliga. Ansvaret att ta itu med dem är ändå vårt.

Men jag har inte fattat hur fort tiden kommer att gå. Det inser jag när Jonas Gren berättar att hans dotter är två år och att hon alltså kommer att vara trettiofyra år vid seklets mitt. Det är lika effektivt som att väckas av kolloledare som slår samman grytlock.

 

Teater

Nationalparken

Av Sara Parkman, Hampus Norén, Samantha Ohlanders och Jonas Gren 

Text Sara Parkman och Jonas Gren 

Musik Sara Parkman, Samantha Ohlanders och Hampus Norén 

Regi Lisa Färnström 

Scenografi, ljussättning och video Markus Granqvist 

Kostymdesign och design av huvudbonader Agnes Östergren 

Maskdesign och tillverkning av huvudbonader Emelie Henriksson 

Riksteatern, Turné

Speltid 1.50 t.

Sven Olov Karlsson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är Brandvakten. 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Där berättar Lina Thomsgård om sin nya satsning, Stockholms kvinnohistoriska, ett ideellt museum med utspridd verksamhet över hela huvudstaden.