Här är föreställningarna du ska streama i påsk

KARANTÄNKULTUR. Jag saknar till och med hostningarna. Programhäftena förstås. Godiset i handväskan, nerstoppat i en avriven påse för prasslets skull. Förväntan innan. Man saknar inte salongen förrän den är borta. Men kanske är detta en av sakerna som väntar i slutet av den här tunneln. En ny förälskelse i scenkonsten. Här och nuets förtrollning – och förbannelse. Det finns ju ingenting som är så plågsamt som dålig teater för man sitter fast i lokalen. 

Men här är nio högst subjektiva förslag på scenkonst som både går att sätta på och stänga av. Några av dem har klarat överföringen till tv-mediet bättre än andra. Det går naturligtvis inte att ersätta livekänslan helt, men att avfärda den digitala teatern när den sista karantänen är avslutad är snobberi. Alla bor inte i storstäder. Det digitala har bara börjat. Och du kan prassla hur mycket du vill.

”Scener ur ett äktenskap”.  Av Ingmar Bergman. Bearbetning och regi Stefan Larsson, Dramaten Play.

”Det enda som intresserar mig är att ta steget ut ur allt det här” grälar Jonas Karlsson. ”Hur ska man kunna säga att man får lust att slå dig när du sitter där så prydligt och äter dina frukostägg”. Lusten att slå får hans händer att flyga omkring. Lydia Millhagens Marianne bemannar sig och ställer väckarklockan så att han ska komma i väg i tid till sin älskarinna. Man trodde inte det skulle gå efter tv-serien med Erland Josephson och Liv Ullman, men den är avskalat infernalisk och underbar, denna föreställning om en parrelation på gränsen till sammanbrott.

”Spöksonaten”. Av August Strindberg. Regi Mats Ek, Dramaten Play.

En föreställning om de äldre äldre för att tala med Tegnell. In stapplar de, men snart spelar de Beethoven tillsammans, som en påminnelse om att varje människa är unik. Och aldrig upphör att vara det. Koreografen Mats Ek har regisserat och Göran Martling står för den musikaliska instuderingen i denna sedan dess ofrånkomliga tolkning av ”Spöksonaten”. När Thérèse Brunnander spelar de första takterna tappar publiken hakan. När övriga ensemblen fyller på med cello och klarinett ligger hakorna i knät. Och sen blir det dans.

”Liv Strömquist tänker på dig”. Av Liv Strömquist. Regi Ada Berger, Dramaten Play.

En av Dramatens bästa ensembler genom tiderna tar sig an Liv Strömquists feministiska seriealbum, redan en modern klassiker. Tillsammans med regissören Ada Berger får de till en av de roligaste och smartaste föreställningar Dramaten har gett. Elvis och Priscilla. Whitney och Bobby Brown. Varför blir fotbollskillar aldrig ihop med fotbollskillar? Hur ska kvinnan vara? Varför blev alla så arga på Yoko Ono? Skrattet sätter sig också i halsen.

”Eskapist”. Av Alexander Ekman och Mikael Karlsson, Kungliga Operan, SVT Play. Till 10 juli.

När man tar sig förbi den provocerande sökande start som kräver stundens närvaro och det fysiska rummets reaktion öppnar sig en dansvärld som gör smärtan i att inte fått vara där när det hände än värre. Vad Alexander Ekmans ”Eskapist” egentligen är får betraktaren bestämma själv, men den är knäpp, kul och knarkig denna verklighetsflykt. Begapa det visuella och skruva upp volymen. (Alexander Ekmans första stora succé ”Midsommarnattsdröm” ligger kvar på SVT Play till 13 april).

”Winterreise”. Av Franz Schubert. Peter Mattei och Lars David Nilsson, SVT Play. Till 31 oktober.

Det här är visserligen inte scenkonst. Men ändå, som barytonsångaren Peter Mattei själv säger vid ratten under den vintriga bilresa som leder in i televiseringen av Schuberts sångcykel: ”Ingen regissör och ingen dirigent, men ändå närmare operan; kärnan av vad som ska göras”. ”Winterreise” är en milstolpe i Matteis karriär som gav honom Expressens musikpris Spelmannen 2019.

”Bortbytingen”. Av Selma Lagerlöf. Dramatisering Sara Bergmark Elfgren. Regi Tobias Theorell. Dramaten, SVT Play. Till 22 oktober.

Replikerna ekar över den mörka bassängen i Dramatens ”Bortbytingen”. Maia Hanson Bergqvists myling och Rasmus Luthanders bortbyting spelar fram en rörande relation mellan samhällets utstötta; två oälskade tonårsbarn som söker sig själva. För Sara Bergmark Elfgrens dramatisering handlar om mycket mera än att otäcka troll byter bort den egna lilla gullungen mot sitt egen trollunge. Nu finns trollen inom oss.

”När då då”. Av Pija Lindenbaum och Niklas Brommare. Regi Kajsa Giertz. Operan, Helsingborgs stadsteater, SVT Play. Till 14 maj.

Barnpubliken satt som tända ljus på Operans lilla scen Rotundan när ”När då då” hade premiär hösten 2018. Det var en ovanligt lyckad miniopera där huvudpersonen Bobo fanns i tre upplagor, en sopran, en dansare och en skådespelare. Lindenbaums version av folksagan om Mäster skräddare handlar om självupptagna föräldrar och välvilliga barn. Jag har ingen aning om hur samma unga publik tar emot föreställningen i tv-format, men försöka duger. 

Konsert direkt till dig. Berwaldhallen, SVT Play. Till 1 oktober.

Så ovanligt sorgligt det ser ut när Radiokören sjunger en av den svenska körlyrikens mest utslitna pärlor ”Kung Liljekonvalje” uppställda på sin vanliga plats på läktaren, på säkerhetsavstånd, i svart. För en tom Berwaldhall. Man böjer som liljekonvaljen sitt huvud i sorg. Men sen inträder livet i form av Bachs konsert för två violiner med Johan Dalene och Janine Jansen! Den gudomliga symaskinen är väloljad in i minsta detalj och fram växer ett stycke som lyfter taken. Men man kan trycka på paus där och spara Malin Byströms laddade tragedienne Desdemona till nästa coronavecka. Att spela Verdi efter Bach är som att spela Norén efter Molière. Strömmade konserter behöver verkligen inte vara så här långa. 

Lilla Måsen. Av Maria Olsson. Efter Anton Tjechov. Regi Tobias Theorell. Unga Dramaten, Dramaten Play. 

Apropå föreställningars längd. Inga aktörer klarar att fylla tid med teater som den unga teatern. Inte en död minut när Ana Gil de Melo Nascimento och Rakel Benér Gajdusek leker fram Maria Olssons bearbetning av Tjechovs ”Måsen” till en levande komedi och en fiffig metateater för alla åldrar. Här kommer klassikern så att säga in bakvägen. Och som vuxen publik tvingas man se på när barn kräver att bli tagna på allvar. ”Det är klart att man måste få skratta”. ”Men han är ju ledsen”.

Gunilla Brodrej är scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

Hon gör också podcasten Lunch med Montelius.