Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kan man älska någon för hans svaghets skull?

Ylva Gallon och Nemanja Stojanović i "Skuggorna av Mart" på Backa teater. Foto: / Ola Kjelbye Fotografi AB

I "Skuggorna av Mart" för dramatikern Mattias Andersson in Stig Dagermans klassiska pjäs i vår tid.

Ida Ölmedal ser en pjäs om den svaga, fula och fega.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Den levande människan är ofullkomlig. Den döda är lättare att dyrka.

Om detta handlar Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”. 

Pjäsen skrevs 1948, efter ett besök i det befriade Paris, och utspelar sig i en stupad motståndsmans familj. Mamman avgudar den döde sonen, Mart, och föraktar den levande, Gabriel, som varit för feg för att delta i kriget. Inte heller Marts flickvän, som Gabriel är hemligt kär i, vill ha honom. I stället dras de båda kvinnorna till Marts stridskamrat, en man som tar vad han vill ha och njuter av krigets grymheter. En inkarnation av Nietzsches övermänniska, som drivs av viljan till makt och ära och inte har några gudar vid sidan av sig själv. 

 

Stig Dagerman skrev ”Skuggan av Mart” 1948. Foto: / SVT BILD

Dagermans antihjälte

Antihjälten Gabriel slits mellan agg och självhat. Han undrar: Kan man inte älska någon för hans svaghets skull? 

I sista scenen har han skjutit sin mamma och intar själv rollen som triumfatorisk hjälte.

Stig Dagerman var hädisk i sitt tvivel på tidens gudar och monster. Hans blick sökte sig till det fega och fula, och han fördömde det inte som mindre mänskligt. Han hade, kort sagt, en känsla för människovärdet.

Denna grundton ljuder genom den fria översättning till vår tid som dramatikern och regissören Mattias Andersson nu sätter upp på Backa teater.

"Skuggorna av Mart"

I “Skuggorna av Mart” har han brutit upp Dagermans pjäs och skapat tre nutida versioner av Gabriel. 

I en lägenhet, förmodligen någonstans i Göteborg, såsar en passiviserad ung man (Nemanja Stojanović) runt, medan hans mamma (Ylva Gallon) sörjer hans storebror som stupat i frihetskampen i hemlandet. Flickvännen och hjälten har elegant spunnits ihop till en och samma person: den stenhårda hemvändarsoldaten Natasha (Eleftheria Gerofoka), som för tankarna till en peshmergafrivillig. 

I ett annat vardagsrum stampar den mobbade gymnasietjejen Sara (Emelie Strömberg). Hennes idealiserade Mart är en storasyster, älskad av skolkompisarna – och sexuellt åtrådd av läraren (Ove Wolf). Hos honom söker Sara nu upprättelse i form av kärlek eller, i brist därpå, hämnd.

Och bakom en dator sitter den tredje antihjälten Kaj (Kjell Wilhelmsen), en självhatande, eksemdrabbad 50-plussare, och sjunker allt djupare ner i en sorts flashbackfascism. 

Samtliga är spelade med perfekt tonträff och rymmer inom sig både en mycket vanlig ensam människa, och ett potentiellt monster: en skolskjutare, en Anders Behring Breivik.

Mattias Andersson förnyar

Mattias Andersson har tonat ner det mest otidsenliga i Dagermans pjäs: den förtryckande modern som måste dö för att sonen ska befrias skulle under de kommande decennierna bli något av en kliché. I stället lyfter han upp pjäsens samhällskritiska lager till ytan. Ett ögonblick kommer jag att tänka på hur den indiska tänkaren Pankaj Mishra beskrivit modernitetens kännetecknande känsla som ressentiment, agg. Känslan av att leva i skuggan av den idealiserade framgången, den som i teorin är uppnåelig för alla men som för de flesta blir saga som dömer ut deras egna liv som meningslösa.

Här står de svaga, fula och fega i skuggan av tidens ideal: den populära systern, den manliga brodern som vågar strida för sitt land, de starka, vackra och handlingskraftiga. Och de känner bara en enda utväg: revansch, dominans, våld. Kaj fantiserar om ett renande stordåd som ska ge honom en plats i ljuset. Sara om ett svärd att svinga mot plågoandarna. 

Kan man älska den levande sonen för hans svaghets skull? Det är svårt, i en tid som inte skiljer mellan människokärlek och hjältedyrkan.

 

LÄS MER: Ida Ölmedal läser Carolina Setterwalls "Låt oss hoppas på det bästa" 

 

TEATER

Skuggorna av Mart

Av Mattias Andersson, efter en pjäs av Stig Dagerman

Regi och scenografi Mattias Andersson

Dramaturg Stefan Åkesson

Backa teater, Göteborg

Speltid 1.40

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!