Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag tappar tilliten till vad som händer på scen

Lasse Beischer och Michalis Koutsogiannakis.Foto: Ola Kjelbye Fotografi AB
Hanna Johansson, kritiker på Expressens kultursida.Foto: PRIVAT

På Göteborgs stadsteater sätter den konstnärlige ledaren och regissören Pontus Stenshäll upp "Kung Lear".

Hanna Johansson ser en föreställning som försöker vara både komedi och tragedi men inte lyckas med något.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Pontus Stenshälls ”Kung Lear” utlovar mycket sång, humor och gyckleri, precis som på Shakespeares tid. Han levererar på löftet, det får man ge honom. Det börjar redan utanför teatern där två män går på styltor och slukar eld, och fortsätter i foajébaren där två skådespelare framför dockteater på rap. I trappuppgången står en narr och spelar flöjt. Jag känner viss oro.

”I den svenska teatertraditionen ska en pjäs antingen vara tragisk eller komisk, om man blandar anses den av vissa vara ytlig”, har Pontus Stenshäll sagt inför föreställningen. Det låter lite som en gardering för den oron. Men jag ska återkomma till det där senare.

Ridån går upp. Vi är i England, en kung ska dela upp sitt rike. Michalis Koutsogiannakis spelar nationens och familjens patriark Lear med övertygande och oförutsägbara temperamentsväxlingar. Ena stunden är han en varm och generös pappa, nästa en aggressiv och straffande fadersfigur. Mattias Nordkvist som oäktingen Edmund framför en rolig ballad på gitarr med Ulf Lundell-sluddrig intonation.

Ljudspår av Nina Simone

Det största problemet så långt är den vedervärdiga kostymen som drabbat Lears döttrar Goneril, Regan och Cordelia särskilt hårt. De ser ut att ha kommit direkt från ett frisörgymnasiums examensvisning i något slags new romantic-influerade utstyrslar. Samtidigt har systrarna åtminstone vad som kan kallas en sammanhållen stil medan övriga på scen ofta ser ut att ha vandrat in från helt olika pjäser. Detta gäller också scenografin som blandar olika visuella referenser till synes riktningslöst. Ljudspåret utgörs bland annat av Nina Simone (av någon anledning) och förutsägbar kyrkomusik. 

Sedan gör Lasse Beischer entré i rollen som Kung Lears narr. Plötsligt påminns jag om varför jag trots alla trygghetsnackdelar ändå har valt att vara frilansskribent: det här är hur jag föreställer mig att det är att tvingas gå på julbordsshow med jobbet. 

Från och med att han dundrar in med sitt ”hallå, jag ska vara med i pjäsen!” är den fjärde väggen som ett kök i en bostadsrätt: riven, brutalt. ”Du är frilansskådespelare, det är nästan som att vara hora!” säger han till en kvinnlig bekant som råkar sitta i publiken. Varianter av det här skämtet återkommer sedan flera gånger innan han kommenterar att det ju inte är särskilt fräscht att ordet ”hora” förekommer så ofta i manus.

Caroline Söderström och Lasse Carlsson.Foto: Ola Kjelbye Fotografi AB

Tortyr blir buskis

Det får mig att tänka på en scen jag bevittnade vid en spårvagnshållplats för några dagar sen: en kille sa åt en främmande tjej att ”le lite”. Han gav sig inte förrän hon lydde och log mot honom. Då lade han till: ”Och inget metoo nu!”

Föreställningen fortsätter i samma anda där en till en början genuint obehaglig tortyrscen övergår i splatterbuskis. Karaktärer reduceras till punchlines med bortslarvade repliker. I pjäsens final, däremot, är det oironiskt och blodigt allvar. Men vid det laget har jag sedan länge tappat tilliten till vad som händer på scenen. 

Ytligt är ett ord jag har på tungan. Men inte på grund av själva blandningen av tragedi och komedi. Min upplevelse som teaterbesökare i Sverige är snarare att det har blivit något slags norm att oavsett hur nattsvart grundmaterialet är tvinga in helt malplacerade buskisinslag till höger och vänster i ett missriktat försök att nå ut till ”folket”. Detta ställer ju i sin tur en massa intressanta frågor om vilka man tror att det här folket är – ett gäng lallande byfånar som slår sig på knäna av skratt åt sprutande blod och bögskämt?

Problemet med den här föreställningen är inte blandningen av humor och allvar – det är att det är dålig humor, och att allvaret inte är tillräckligt övertygande. 

 

TEATER

Kung Lear
Av William Shakespeare

Översättning Britt G Hallqvist

Regi Pontus Stenshäll

Medverkande Michalis Koutsogiannakis, Lasse Beischer, Josefine Andersson

Göteborgs stadsteater

Speltid 3,10 h

 

Hanna Johansson är medarbetare på Expressens/GT:s kultursida.